Annons
X
Annons
X

Allas styrelse, inte majoritetens

SAMTIDER | I fördemokratiska samhällen hyllades samförstånd och samarbete inom elitgrupperna. Demokratins föregångsmän var inga kompromisspolitiker. Paradoxalt nog har just kompromissen och samförståndsandan kännetecknat demokratiska system när de fungerar som bäst. De medger att alla får del i styrelsen, inte bara ”vinnarna”.

Arend Lijphart.
Arend Lijphart.

1997: AREND LIJPHART

  1. Demokrati betyder att det är folket som styr. Men hur gör man när folket är oenigt? Att så kunde vara fallet förutsågs knappast av de äldre teoretikerna och kom att leda till en idérik och engagerad diskussion mellan, säg, 1762 och 1789 – för att nämna två symboliska år i den statsvetenskapliga litteraturens utveckling.

Men efter den franska revolutionens blodbad var saken klar: själva principen för folkstyrelse ansågs av många komprometterad, nu gällde det att rädda vad som räddas kunde och vänstern slöt upp bakom majoritetsstyrelsens enkla och klara idé.

Hundra år skulle förflyta, innan den blev allmänt erkänd. Alltjämt utgör denna princip den klassiska teorin inom statskunskapen.

Annons
X

Den kandidat som får flest röster blir vald och det parti som får flest mandat bildar regering. Oppositionen hålls utanför makten. Dess uppgift är just att opponera och invänta nästa val, när den förhoppningsvis själv kommer i majoritet.

Att formulera ett alternativ till en sådan, numera allmänt omfattad uppfattning kan inte vara lätt, men det är precis vad årets skytteanske pristagare, den holländsk-amerikanske professorn Arend Lijphart har åstadkommit.

Lijphart har lanserat uttrycket ”consociational democracy”, ett uttryck så svårt att uttala att det lär finnas statsvetenskapliga institutioner som omedelbart ger ett kurspoäng till den som lyckas.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    På senare tid talar Lijphart om ”samförstånds-” eller ”maktdelningsdemokrati”. Själv föredrar jag översättningen ”samarbetsdemokrati”.

    Innebörden är i korthet att majoriteten inte skall monopolisera makten. Alla skall vara med. Ingen skall ställas utanför. Eftersom det, i motsats till vad den klassiska teorin säger, finns en risk att minoriteten annars aldrig får del av makten, erbjuder samarbetsdemokratin – precis som korporativismen – minoriteterna en möjlighet till inflytande.

    Så får makten legitimitet hos de styrda och kan utövas smidigt och framgångsrikt.

    Splittrade

    1. Från början utvecklade Lijphart samarbetsdemokratin som en styrelseform för splittrade samhällen. Kanske gjorde han det, därför att han växte upp i ett sådant samhälle: ett Holland som söndras av djupa religiösa och politiska motsättningar.

    Hans erfarenheter av studentrevolterna vid Berkeley under sextiotalet och Leiden under sjuttiotalet måste ha förstärkt hans samarbetsdemokratiska koncept.

    Budskapet har sedan gått ut över världen: Libanon, Nordirland, Sydafrika, Indien, Schweiz, Kanada är alla länder, vilkas politiska problem enligt Lijpharts uppfattning skulle kunna mildras genom samarbetsdemokratiska arrangemang.

    Arend Lijphart föddes i Holland. Året var 1936. Han fick sin utbildning i USA och disputerade vid Yale 1963. Under sextiotalet var han docent i statskunskap vid University of California at Berkeley. 1968-78 var han åter i sitt hemland som professor i Leiden, därefter vände han tillbaka till USA som professor vid University of California at San Diego. Han är numera amerikansk medborgare.

    Hans insatser för statskunskapen som akademisk profession är avsevärda. Till glädje för de europeiska statsvetarna grundade han den numera högt ansedda tidskrift som ges ut av European Consortium for Political Research, de amerikanska kollegernas uppskattning demonstrerades bland annat när han 1995-96 var ordförande i det amerikanska statsvetarförbundet.

    Utöver hundratals artiklar är Lijpharts viktigaste arbeten The Politics of Accomodation: Pluralism and Democracy in the Netherlands (1968), Democracy in Plural Societies (1977), Democracies: Patterns of Majoritarian and Consensus Government in Twenty-One Countries (1984) och Electoral Systems and Party Systems (1995).

    Ett bättre exempel, som manar till eftertanke, på braindrain från Europa till USA på grund av det amerikanska samhällets mera generösa inställning till sina forskare är svårt att finna än årets pristagare.

    För förståelse av vårt eget lands politiska kultur är Lijpharts samarbetsdemokratiska modell utomordentligt klargörande.

    Visserligen var det den klassiska majoritetsdemokratin som eldade den allmänna rösträttens förkämpar även hos oss. Men snart visade det sig svårare att bilda majoritetsregering än man hade trott. Demokratins seger följdes av demokratins kris och av hotet från auktoritära regimer.

    Samarbete med oppositionen framstod därmed som något önskvärt, först genom tillfälliga förbindelser, sedan genom mera stabila koalitioner som dem mellan socialdemokrater och centerpartister under 1930-talet, 1950-talet och 1990-talet. Och även när oppositionen verkligen varit utestängd från regeringsmakten, har den inbjudits till andra former av samarbete i utrednings-, utskotts- och myndighetsarbete. Den som närmare vill se hur Lijpharts tankar hjälper till att klargöra den svenska parlamentarismens problem hänvisas till min bok Votera eller förhandla? från 1996.

    Fördemokratiskt

    1. Som i de flesta vetenskapliga teorier finns det problem även med samarbetsdemokratin. En brist hos den statsvetenskapliga forskningen är de korta perspektiven.

    Disciplinen har ju sin tonvikt vid utforskningen av dagens politiska verklighet men denna kan sällan förstås utan att sättas in i sitt historiska sammanhang. Ofta nöjer man sig emellertid med att gå tillbaka till andra världskriget, mera sällan tillbaka till det första. Om vad som timat i det fördemokratiska samhället, bekymrar man sig föga; och i USA, vår äldsta demokrati, fanns knappast något att studera dessförinnan.

    Gör man sig emellertid mödan att gå tillbaka till det fördemokratiska samhället i Europa, finner man konstitutionella ideal som i hög grad påminner om Lijpharts samarbetsdemokrati.

    I Sverige går det en rak linje från det oscarianska samhällets samförståndsanda till dagens samarbete. Och det var en anda som sekelskiftesvänstern ingalunda ville kalla demokratisk. Tvärtom infördes demokratin i Sverige i protest mot den kompromiss-, kooptations- och maktdelningsfilosofi, som utmärkte dåtidens konservativa.

    Med sekelskiftesvänsterns ögon är med andra ord Lijpharts modell en konservativ modell, som märkligt nog kommit att prägla hela vår parlamentariska historia från 1870 och framåt med undantag för de få glansfulla år på tiotalet, då den klassiska teorin var det förhärskande paradigmet.

    Men normativt, skulle sekelskiftesvänstern säga, duger den inte som ”demokrati” – lika litet som oscarianismen dög.

    Ansvarsutkrävande

    1. Det som inte duger är, närmare bestämt, bristen på ansvarsutkrävande inom samarbetsdemokratin. Om alla är med och delar på makten, vem kan då ställas till ansvar? I stort sett samma individer sitter kvar vid maktens köttgrytor oberoende av valresultatet. Människorna reduceras från väljande medborgare till passivt bekräftande undersåtar.

    Lijphart blir emellertid inte svaret skyldig.

    Många säger att man inte kan få allt gott här i världen, när man utformar en konstitution: majoritetsdemokratin anses överlägsen därför att den ger en stark och effektiv regering, samarbetsdemokratins förtjänster ligger i att den ger oss större rättvisa.

    När European Consortium for Political Research höll sitt årsmöte i Lijpharts gamla hemland och han därvid inbjöds att hålla den prestigefyllda Stein Rokkan-föreläsningen, hävdade han däremot med stöd av omfattande empiriska studier att samarbetsdemokratin i alla avseenden är att föredra. Den ger inte bara större rättvisa. En politik som är förankrad i ett brett samförstånd visar sig också bli genomförd på ett mera framgångsrikt sätt än den som pådyvlas människorna uppifrån av en ”stark” regering.

    Och – det är poängen i detta sammanhang – denna permanenta medverkan från alla gruppers sida i landets styrelse är också ett normativt mål i bättre samklang med demokratins ideal än majoritetsstyrelsens s k ansvarsutkrävande, eftersom det senare alltför ofta blott blir en sorts söndagsförkunnelse till förfång för ständigt utestängda och frustrerade grupper, vilka till slut kan bli ett hot mot demokratins stabilitet.

    När Arend Lijphart den 4 oktober i år mottar det skytteanska priset vid Statsvetenskapliga institutionen i Uppsala, ansluter han med denna kombination av empiriska och teoretiska argument sålunda till den sofistikerade, aldrig avslutade, aldrig avslutningsbara demokratidiskussion, som förts av hans båda företrädare som pristagare: Robert Dahl (1995) och Juan Linz (1996).

    Leif Lewin

    Annons
    Annons
    X

    Arend Lijphart.

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X