Recension

Ur Barfotasånger, Konserter för stråkorkester. Olle Persson, Musica Vitae, dir Petter SundkvistAllan Pettersson

Under strecket
Publicerad
Annons

Två nya inspelningar sätter sökljuset på Allan Pettersson, fattigsonen och särlingen från Söder (1911–1980) vars tonkonst aldrig bildat skola men i dag vinner alltfler anhängare. Centrala i hans produktion är de självbiografiska Barfotasångerna, vars trosvissa tonfall erinrar om Sven-David Sandström – men med sorgen på den plats där Sandström ställer jublet. Petterssons palett har visan som måttstock, och den blyga sångbuketten får silverkant av Olle Perssons finstämda berättarkonst. Frän kontrast ges på den fina Caprice-inspelningen i de vresigt högspända konserterna för stråkorkester.
Radiosymfonikernas av­gående chefdirigent Manfred Honeck har djuplodat 1900-talets symfoniska humanism, i gränstrakterna mellan Mahler och Sjostakovitj. I Allan Petterssons Symfoni nr 12, tillägnad offren för statskuppen i Chile 1973 drunknar dock det lyriska landskapet i hetsiga marscher och ångestkörer till Pablo Nerudas texter. Medan Augusto Pinochet nu ligger på sin dödsbädd påminner ”De döda på torget”, som symfonin också heter, om tonsättarens insikt: världens tragedier byter namn, men inte ansikte.

SOFIA NYBLOM

Annons
Annons
Annons