Annons

Alla helgons blodiga allvar

När vissa i dag tänder ljus på kyrkogårdar runtom i landet är det sannolikt många fler som skär ut grinande ansikten i orangea pumpor. Den anglosaxiska högtiden Halloween har mer och mer kommit att prägla allhelgonahelgen i Sverige, trots att de oftast inte sammanfaller i kalendern.

Publicerad

Vi har sett på tv hur man gör i USA och inte så få människor tror eller vill numera tro att Alla helgon innebär samma saker för oss. Kommersiella intressen har naturligtvis inte varit sena att underblåsa denna idé och bidra till att de gamla ritualer som egentligen är förknippade med Alla helgon alltmer börjar hamna i bakgrunden.

Dessa ritualer måste nu umgås med anspelningar på spökeri som givetvis strider mot helgontanken, själva grunden för den högtid vi firar i dag.

Helgon kommer inte tillbaka för att skrämmas, utan lever framför allt vidare i minnet och genom gravljusets flämtande låga, och så även de döda som hedras mer allmänt. Därmed har Alla helgon vanligen varit en stillsam helg.

Annons

Men nu hörs de glada, ljusa ropen: Bus eller godis!

Hur det än blir med Halloween, det vore synd om den helt trängde ut Alla helgon. Det betyder ändå en hel del om även nya generationer får uppleva den uppmärksamma tystnad som råder på kyrkogårdarna i kväll och värmen från brinnande lyktor. Det är en fin erfarenhet och en lång tradition att föra vidare.

Den amerikanske sociologen Adam Seligman skriver i boken Ritual and its Consequences (Oxford University Press, 2008) att beständiga, gemensamma ritualer binder oss samman. Det är nog helt riktigt och också därför är det rätt angeläget att hålla fast vid dem. Välbekanta ritualer ramar in tillvaron, placerar in oss i ett sammanhang, skänker trygghet. Ändå har vi gått på pumpan.

Även andra gamla kända ritualer och ceremonier är i färd att förändras och göras om, alternativt helt trängas undan.

Som SvD nyligen har rapporterat (29/10) har det till exempel blivit vanligare att skjuta på begravningar i Sverige. I dag finns det inget annat folk i Europa som nedprioriterar begravningen i lika hög utsträckning som just svenskarna. Lägg därtill begravningsbranschens nya affärsidé: kistdekor. Numera är det exempelvis möjligt att få en rosa kista till den sista vilan. Självförverkligandet vill uppenbarligen inte göra halt ens inför döden.

Vår tilltagande tendens att hålla de för oss traditionella ritualerna lite grand på avstånd är inte alldeles bra. Vi som lever nu är ju knappast i mindre behov av ritualernas förankrande tyngd än människorna som kom före.

Det är inte helt otroligt att vi behöver dem ännu mer.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons