Alla har vi varit små och totalt underlägsna

Under strecket
Publicerad
Annons

Det händer att jag tänker på Lennart. Han som egentligen heter något annat - och var min barndoms allra elakaste kille. Lennart sparkade katter, slog näsor blodiga, var den siste man ville möta på en enslig plats. Ändå var han farligast i grupp, gömd bakom andra där han slapp stå till svars för sina våldsamheter. Ingen vågade avslöja Lennart, det gjorde för ont, rent fysiskt.
Alla i min generation har känt någon som Lennart. Killen som höll en hel klass, eller skola, i skräck innan vi ens kunde stava till begreppet mobbningsteam. Killen som slank iväg hal som en ål, för att sedan sitta tyst och försagd på lektionerna.
En gång såg jag honom och hans pappa på en gata: Den grova handen som höjdes och Lennarts blixtsnabba sätt att ducka. Som om det djupt i hans gener, lagrad genom generationer, fanns en reflex att komma undan. Han såg att jag såg, men rörde inte en min. Dagen efter klippte han till mig med sin linjal, rappet över ryggen sved som en piska.

Våld föder bevisligen våld. Barn som blir slagna
ger igen på dem som är mindre och svagare, så bildas en spiral utan slut. För några veckor sedan diskuterades om det finns ett våld mot barn som är positivt. Tack och lov självdör vissa åsikter som ovattnade pelargoner. Människor som högröstat hävdar att det blev folk av dem tack vare att de fick stryk som barn är människor som jag undviker.
Inpiskad vuxenhet har alltför mörka skuggsidor.
Just i dag är det FN:s internationella dag för våld mot barn. Eller, som det egentligen heter: Dagen för barn som blivit offer för aggressioner. Min första tanke är att vi kort och gott kan kalla den Barnens dag, eftersom jag svårligen kan tänka mig att det finns ett barn, eller en enda människa, som inte har blivit utsatt för aggressioner. Sedan inser jag skillnaden. Det är en sak att möta aggressioner, en annan sak att bli offer för dem.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons