Annons

Alla boklån borde ge ersättning till författare

Under strecket
Publicerad

I dag tar vi för givet att författare ska ha ersättning när böcker lånas ut på biblioteken. Vad många inte känner till är att regeln bara gäller folk- och skolbiblioteken, däremot inte litteratur på forskningsbiblioteken. Författare vars verk lånas ut på Kungliga Biblioteket eller Stockholms Universitetsbibliotek, för att ta två exempel, får ingen ersättning alls för detta.
Argumenten är diffusa och svårbegripliga. Ytterst handlar det om en föråldrad syn på bibliotek, utbildning och författarskap - och givetvis om administrativa rutiner som olika inblandade är rädda för att förändra.
Biblioteksersättningen kom till 1954. Då beslöt riksdagen att litterära upphovsmän skulle få ersättning för boklån på folk- och skolbibliotek. På den tiden fanns bara ett par vetenskapliga forskningsbibliotek, med en helt annan inriktning än folkbiblioteken. Besökarna var ganska få.
Men med högskolereformen har verkligheten förändrats dramatiskt.
I dag ingår 39 högskolebibliotek, 30 specialbibliotek, samt Kungliga
Biblioteket i kategorin vetenskapliga forskningsbibliotek. Antalet lån har mångdubblats. 1990/91 lånades 2,3 milj verk från forskningsbiblioteken. Tio år senare var man uppe i 8,6 milj verk, en ökning med 360 procent. Om målet är att hälften av alla gymnasieelever ska gå vidare till högskolorna kommer utlåningen att öka än mer. På folkbiblioteken däremot minskar antalet lån sakta.

Annons

All biblioteksverksamhet i Sverige har en annan karaktär än tidigare. De intresserade lånar litteratur där den finns tillgänglig - bibliotekets namn eller inriktning har liten betydelse. Det största forskningsbiblioteket, Stockholms universitetsbibliotek, har dessutom som uttalad målsättning att serva både studenter, lärare och allmänhet. Och i Härnösand och på Gotland har de två bibliotekstyperna smält samman.
De bibliotekstekniska skälen att undanhålla ersättning för fackförfattare, akademiker och läromedelsförfattare är därmed försvinnande små. Men hindren ligger även i definitionen av vem som ska kallas konstnärlig
upphovsman.
Den statliga utredning som föregick beslutet om biblioteksersättning definierade författare av skönlitteratur och barnböcker som fritt yrkesutövande konstnärer, som borde omfattas av en statlig kulturpolitik. Författare till vetenskapligt betonad facklitteratur ansågs däremot skriva i tjänsten eller på uppdrag. Därför fanns inga egentliga skäl att ge dem ersättning, enligt 1954 års synsätt.

Annons
Annons
Annons