Annons
X
Annons
X
Ledare
Krönika

Per Gudmundson: Alla behövs utom medborgaren

KRÖNIKA

Det visade sig häromveckan att årets valkampanjer för Moderaterna och Socialdemokraterna har samma budskap. Såväl moderatfilmen om den driftiga kvinnan i thaikiosken som den socialdemokratiska webbsatsningen mot arbetsmarknadsåtgärden fas 3 har som pay-off att ”Alla behövs”.

Det är förstås ingen nyhet att partier lånar budskap av varandra. Exempelvis kampanjade Folkpartiet 1970 för ”Ett mänskligare Sverige”, något som var så bra att S 1991 drev på för ”Ett mänskligt Sverige också i morgon”. FP återtog slagordet i valet 1998, nu med en svårstulen bild på Lars Leijonborg, bara för att 2010 se Kristdemokraterna affischera för exakt samma sak fast med bild på Göran Hägglund och en oxe(!). Slagordet lär dyka upp igen. Nybildade Djurens parti kan sno hela konceptet om de bara stryker Hägglund.

**Och triangulering är **inte heller nytt. Det har varit ett politiskt begrepp ända sedan president Bill Clinton blev återvald 1996 genom att närma sig motståndaren i värderingsfrågor. Moderaterna har framgångsrikt triangulerat sig till två mandatperioder i regeringsställning.

Annons
X

Taktik i all ära, det handlar om något annat när de tunga aktörerna inte bara kommer med exakt samma slagord, utan också gör det i samma valrörelse.

1928 sade högerns affischer att ”En var som röstar för ’arbetarepartiet’ röstar för Moskva” och ”En var som röstar för ’arbetarepartiet’ röstar för familjebandens upplösning, barnens förvildning och sedernas förfall”.

Det har hänt en del sedan dess. Inte bara har budskapen tonats ned – även själva konflikten tycks som bortblåst. Partierna tävlar inte längre med idéer, utan försöker överglänsa varandra i regeringsduglighet och stabilitet. Ungefär som när Per Albin Hansson lovade väljarna ”En fast kurs med folkets förtroende”, fast utan hotande världskrig. Pålitlighet trumfar politik.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det finns teorier om varför utvecklingen har gått åt det hållet. Det kan handla om att partierna numer representerar maktapparaten mer än medborgarnas intressen, och därför har mindre anledning att slåss med varandra så länge de får behålla sina privilegier. Eller så har politikhantverket blivit så förfinat att det enbart finns plats för högt specialiserade utövare. En återkommande fråga är således den om politiken har blivit en karriär snarare än ett kall.

    Häromdagen mötte jag en gammal bekant som efter åtskilliga år som politisk tjänsteman på högsta nivå har sagt upp sig och startat eget. De flesta som hoppar av politiken blir konsulter för olika lobbyföretag, men här förvånade visitkortet. Tjänstemannen hade blivit coach. Affärsidén är att sälja personlig utveckling för politiska karriärister. Precis som företag kan investera i ledarskapsutbildning för en lovande trainee, kan nu politiska organisationer köpa proffsighet åt sina broilers. En nybliven myndighetschef som befordrats över sin kompetens kan bättra på luckorna i bildningen. Eller så kan en ambitiös statsvetarstudent satsa ett antal tusenlappar för att få den bästa vägledningen man kan få för att hitta fram till köttgrytorna.

    Det ska tilläggas att jag hyser mycket stor respekt för den här mannen. Jag klandrar honom inte. Han har sett utvecklingen, anat en efterfrågan och tagit fram en tjänst. Han är symptomet, inte sjukdomen, i vår tid.

    Det gamla folkrörelseidealet, där man skulle gå med i sin lokalförening, träna argumentationsteknik, agitera för sin sak, utse sitt ombud och sedermera påverka nerifrån och upp, hör till en förgången tid. På bara några decennier har partierna tappat fyra av fem medlemmar. Partiorganisationerna har professionaliserats. Visionen om de informerade aktiva medborgarna tycks ha ersatts av tanken på valboskap.

    **De partier som ännu **har riktiga gräsrötter betraktar dem som varumärkesproblem. Miljöpartiet blev snudd på tvungna att införa klädkod när partikongresserna började tv-sändas. Sverigedemokraterna utesluter i takt med att det blir känt i sociala medier vad gräsrotsaktivisterna tycker. Det behövs slipade proffs.

    För partierna är det viktigare att framstå som dugliga regeringsalternativ än att ha någon vision om vad regeringsmakten ska användas till. Sakfrågorna hamnar i skymundan så till den grad att ett parti kan finna sig stående med samma valparoll som huvudmotståndaren. För politikerna blir det viktigaste att framstå som just politiker. Ideologier är ute sedan länge. ”Politik är att vilja”, sade Olof Palme. ”Politik är som att cykla”, lär Göran Persson ha sagt.

    Man kan anta att skribenten Anders Isaksson, som ofta behandlade frågor om demokratins förankring och framväxten av en politisk klass, roterar i sin alltför tidiga grav. Men antagligen är det varken möjligt eller önskvärt att gå tillbaka. Kanske kan vi bara hålla tummarna för att det blir bättre så här. Att opinionsmätningar kan ersätta kongresser, att politikerproffs kan onödiggöra medborgarengagemang och att karriärcoacher kan överträffa faktisk politisk erfarenhet. Eller så ska vi kanske arbeta för att politiken får en så liten inverkan på våra liv att ett eventuellt vanstyre spelar mindre roll.

    **Personligen förhåller jag **mig skeptisk till utvecklingen, och fortsätter att vara så gammeldags att jag tänker gå och rösta både i EU-parlamentsvalet och till riksdagen. Om proffsen nu inte har uppfunnit någon algoritm som hanterar valet åt mig: ”Om du gillade Anna Maria Corazza Bildt i EU-valet kanske du är intresserad av Eskil Erlandson i riksdagen?”

    Partierna må gå till val på samma paroller. Men än så länge tycks det vara så att alla röster behövs, om än inte själva medborgarna.

    Per Gudmundson är ledarskribent i SvD.

    per.gudmundson@svd.se

    Per Gudmundson

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X