X
Annons
X
Recension

Alice resa ”Alice resa” lika irriterande som lovande

Ariane Labe i ”Alice resa” Foto: LUCKY DOGS

Fidelio heter fartyget som är spelplats i den här filmen, det italienska ordet för "trogen". Ironin blir strax tydlig; trohet är den dygd som ställer till det för huvudpersonen Alice, fartygsmaskinist och enda kvinnan i besättningen. På land har hon en snäll, norsk pojkvän vars kropp hon saknar så mycket att hon inleder ett förhållande med sin gamla ungdomskärlek när han gör entré på skeppet som dess nya kapten. Parallellt med den förbjudna romansen håller fartyget så smått på att kollapsa i en möjlig parallell symbolik. Strömmen går, det börjar brinna och i ett kylrum ligger en död kropp som tillhör Alice föregångare.

"Alice resa" är Lucie Borleteaus långfilmsdebut, och det är en i lika delar irriterande som lovande sak – en som älskar svalt franskt arthousemanér utan att riktigt kunna förvalta desamma. Inga större poänger görs av Alices tillvaro som ensam kvinna i en mansdominerad miljö. Hennes bitvisa ensamhet utanför killgängets koder markeras bara försiktigt. Som när hon går förbi några lediga kollegors hytt och genom fönstret ser hur de sitter och jublar framför en porrfilm, eller när en underordnad man plötsligt vägrar ta order av henne efter att hon förfört den nye kadetten. Oviljan att hamra fram poänger just runt den biten är för all del sympatiska – liksom att Alice sexualitet hanteras med ett sällsynt ickesexualiserande handlag – men filmen är också överlag onödigt vag och loj.

Ariane Labe i ”Alice resa”

Foto: LUCKY DOGS Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X