Recension

För mycket lyckaAlice Munro ser djupare

IGENKÄNNANDE. Gestalterna i Alice Munros berättelser är helt normala och samtidigt unika och oförutsägbara. Hennes människokännedom är mästerlig, skriver Eva Johansson som har läst ”För mycket lycka”.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Annons

På näst sista sidan i Alice Munros senaste novellsamling finns ett par rader som ringar in något väsentligt i hela hennes författarskap. De ingår i titelnovellen, som handlar om den ryska matematikern och romanförfattaren Sofia Kovalevsky – en novell som till skillnad från de flesta av Munros berättelser inte utspelas i Ontario och där intrigen för ovanlighets skull utgår från en verklig människas biografi. I scenen ligger Sofia Kovalevsky för döden, men berättar med stor tillförsikt för några besökare om sina planer på en ny roman. Munro skriver: ”Det fanns en rörelse fram och tillbaka, sa hon, en puls i livet. Hon hoppades att i den nya romanen kunna klarlägga vad som försiggick. Något djupare. Påhittat, men ändå inte.”

En rörelse fram och tillbaka, en puls i livet. Just så. Alice Munros noveller tillhör inte den sorten som gör koncentrerade nedslag i ett pågående flöde – de strävar snarare efter att fånga hela flödet, en människas hela liv. Men de gör det inte enligt någon prydligt fastlagd kronologi. De slingrar sig hit och dit genom tiden och minnet för att någonstans mitt i den rörelsen hitta just den händelse eller insikt som utgör novellens – och huvudpersonens – smärtpunkt. Och de gör det med en skärpa och en människokännedom som bara kan kallas mästerlig.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons