X
Annons
X

Alice Lyttkens: Tesen om kvinnosjälens fuktighet

Läs mer om Streckare från 100 år
Alice Lyttkens (1897–1991).
Alice Lyttkens (1897–1991). Foto: IBL

I renässansens Italien pånyttföddes – som så mycket annat under den epoken – tron på kvinnosjälens existens och utvecklingsmöjligheter. Kvinnan kom underfund med att hennes värde förhöjdes av kunskaper och bildning. Mannen var fullt ense med henne, understödde och applåderade.

I Frankrike fördes saken i början av 1600-talet vidare, framför allt i Hotel de Rambouillet i Paris, vars vittra värdinna, markisinnan de Rambouillet, i sin salong sammanförde män och kvinnor ur olika samhällsgrupper, varvid hon kom att utöva ett mäktigt inflytande på kulturen: hon gav den franska aristokratien smak för vitterhet, filosofi och konst, vilket hade till följd att det blev "modernt" att ekonomiskt bispringa de andliga värdenas förkämpar.

Med Hotel de Rambouillet som förebild uppstod den ena salongen efter den andra, aristokratiska och borgerliga, flertalet med en kvinna som upphov och medelpunkt, och snart gjorde sig ett starkt kvinnligt inflytande på kulturen gällande. I dessa salonger diskuterades väl knappast kvinnans rättighet eller förmåga att deltaga i kulturarbetet: detta var från början en självfallen utgångspunkt.

Men inflytandet blev kvinnan så småningom övermäktigt. I sin känsla av maktfullkomlighet överskred hon gränserna och ville snart inte längre erkänna mannen som sin jämlike. Hon fastslog tvärtom helt resolut att han var henne underlägsen. Under slutet av 1600-talet och under 1700-talets förra hälft gick utvecklingen därhän, att ett despotiskt kvinnovälde övade ett långt ifrån lyckligt inflytande på litteratur och kultur. De vittra kvinnorna – preciöserna – sysslade så intensivt med språkvård, att språket blev förkonstlat, tillgjort och uppstyltat, ja nära nog obegripligt för andra än de invigda. Klarhet och spontaneitet föraktades. Snobbism, intriger och kotteriväsen frodades. Men preciöserna fick sitt straff. De förlöjligades, blev alltmer isolerade och deras en gång så stolta välde föll så småningom i ruiner.

Annons
X

Hur såg det då under dessa epoker ut i vårt land? En enda svensk kvinna motsvarade den italienska renässansens och den franska barockens kvinnoideal. Det var drottning Kristina. Men hon var i sanning ett unicum.

Hos oss härskade i stället en djupt inrotad misstro mot kvinnan som sådan. Att hon skulle ha möjlighet att tänka och därför tillägna sig bildning var uteslutet. Enligt vissa vetenskapliga rön var nämligen- hennes själ bemängd med långt större "fuktighet" än mannens, vilket avgjort stämplade henne som mindervärdig – för att inte säga värdelös. Men alla nöjde sig inte därmed: många betraktade en bildad kvinna som något äventyrligt. Det var helt enkelt inte anständigt för en kvinna att syssla med vittra övningar. Att husliga färdigheter och sedesamhet skulle kunna förenas med bokliga kunskaper var otänkbart.

Denna artikel var införd i SvD den 13 maj 1944.

Men – även om det tog tid – nåddes så småningom också vår avlägsna kust av efterdyningarna från främmande länders kultur. Och se! En dag skapades något som man kan kalla kvinnofråga av vårt lands första författarinna Sofia Elisabeth Brenner, som bortåt skiftet mellan 16- och 1700-talen framträdde med en del renodlade "kvinnosaksdikter".

I sin dåtida form såg kvinnofrågan ut på ett helt annat sätt än när den togs upp nästan etthundrafemtio år senare av Fredrika Bremer. Saken gällde på intet vis kvinnans rätt att försörja sig. En dylik tanke var ännu inte tänkt. Lika lite gällde frågan att lösgöra kvinnan från hemmets värld och från mannens stöd. Den gällde uteslutande hennes rätt att skaffa sig bildning, varvid Sofia Elisabeth Brenner framförde den häpnadsväckande tankegången att kvinnan förfogade över samma intellektuella möjligheter som mannen. Men fru Brenner agiterade och argumenterade inte enbart för kvinnans lika rätt som mannen att odla sitt vett. Enligt hennes förmenande borde kvinnans rätt till bildning vara större än mannens: 

… om det vore så, att kvinnan vore byggder

mer svag och mera slem, som mången föreger,

då styrkas mina skäl, att hon så mycket mera

bör hjälpa sitt förnuft, bör läsa och studera.

Men författarinnan visste hur obarmhärtigt nästans dom föll över läskunniga "qvinfolck":

Man hämtar kvinnfolk fram från urminns gamla tider,
som helt berömligt läst, men skamlöst levat ha,
och dömer därutav, att ärbarheten lider,
så snart ett kvinnfolk finns, som läs’ och skriver bra.
Fast Sappho, säger man, har sköna verser skrivit,
lell, har hon det, som fult och lastbart är, bedrivit.

Se så bedömas de, som låtit sig behaga
att kunna något mer än största hopen kan
De röja, säger man, sitt kön och kynne svaga,
när de sig sid på det, som intet går dem an.
Av lärdom kan en karl bli sina lustars herre,
vi kvinnfolk, mena de, bli därigenom värre.

Fru Brenner delade självfallet inte denna uppfattning. Hon trodde i stället, att den husmor som odlat sitt vett blev en bra mycket både dugligare husmor och dygdigare hustru, än den som ingen möda gjort sig att driva "fuktigheten" ur själen.

Fru Brenner var gift med en ämbetsman, var en utomordentlig husmor och satte femton barn i världen. Man undrar ibland hur hon utom skötseln av sitt stora hem hann med sin vitterhet. Hon tillägnade sig ett respektingivande mått bildning, och bröllops- och begravningskväden samt panegyriska dikter tillägnade kungliga och högt uppsatta personer droppade enligt den tidens sed ymnigt ur hennes gåspenna. Vad man tänkte och sade om hennes "kvinnosaksdikter" är inte gott att veta. Man log antagligen medlidsamt. Möjligen blundade man. Faktum är emellertid att hon trots sin "galenskap" var en populär författarinna med stort anseende.

Den direkta arvtagerskan till hennes idéer var Hedvig Charlotta Nordenflycht, vars födelseår inföll 1718 – tolv år efter fru Brenners död. När fru Nordenflycht tog upp antitesen till tesen om kvinnosjälens "fuktighet", hade kvinnoväldet i Frankrike redan börjat skaka i sina grundvalar och värdesättningen av kvinnans intellekt hade genomgått en betydande förändring. Men fru Nordenflycht teg inte med sin övertygelse om att kvinnan hade samma utvecklingsmöjligheter som mannen. Hennes första kvinnosaksdikt heter "Fruentimbrets plickt at upöfwa sitt wett".

Dikten är hållen i en käck och optimistisk ton och författarinnan förefaller orubbligt säker på medhåll och förståelse. Men hon skulle tyvärr alltför snabbt bli övertygad om, att kvinnorna själva inte var så värst begivna på "själaövningar". Hon fick ögonen öppna för deras frudumhet, andliga slöhet, sedesamma dryghet, lust att ställa sig in hos mannen och först men inte minst för deras kritiska och avundsjuka inställning till sina medsystrar. Men i sin "Satir emot afwundsjuka fruentimmer" hånar hon dem som "blott sköten mat och maga, men spotsligt len åt mig, som pennan tar i hand".

Hon nöjde sig emellertid inte med att gå till angrepp enbart mot kvinnan. Hon vände sig också mot mannen och sade helt frankt ifrån, att det var hans fel att utvecklingen gått i fel riktning: 

… mig tycks jag världen ser i vildhets första yra,
när Barbari och Våld begynte samfund styra,
hur då en manlig arm, som Lag med Svärdet skrev,
det kön, som rådde minst, i tvång och träldom drev.

Detta var alldeles nya tongångar, som fru Brenner icke vågat sig på och som efter fru Nordenflycht skulle tagas upp först hundra år senare av Fredrika Bremer.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Hedvig Charlotta Nordenflycht var en sökande ande, och hon hade, som någon påpekat, lättare att ställa frågor än att formulera svar. Ingenting låg närmare till hands än att hon med sina frågor vände sig till sin samtida, den danske historieprofessorn och författaren Ludvig Holberg, som i mycket kraftiga ordalag hävdade kvinnans rätt till andlig likställighet med mannen.

Ett intresse var gemensamt för det fåtal män och kvinnor, som under denna tid kämpade för kvinnans andliga frigörelse: frågan om förhållandet mellan kroppskrafterna och intellektet. Alla gav samma svar: eftersom kvinnan kroppsligen är svagare än mannen, borde hon med fördubblad energi hänge sig åt själaövningar.

Men Holberg gick längre än så. På ett ställe i hans skrifter heter det: "När varje ting användes till sitt ändamål är allting nyttigt och intet i naturen har förgäves blivit till". Ur denna sats drar han bland annat den konsekvensen att naturen, när hon skapade mannen kraftigare än kvinnan, därmed avsåg att mannen skulle utföra grovarbetet men kvinnan det lättare arbetet – det vill säga det intellektuella. Enligt Holberg har naturen bestämt, att kvinnorna ska göra upp planen för byggnaden under det att mannen ska slå kalk, hugga timmer och bära mursten till den: "Enligt naturens lag ska de kvinnor som har huvud, sitta i rådet och rätten, under det att de män, som bröstar sig över sina starka armar, ska exekvera deras domar och beslut".

Holberg framkastade slutligen den frågan om icke kvinnan, ifall hon bleve uppfostrad till att helt och fullt svara för sina ord och handlingar, skulle kunna gå i land med vilka uppdrag som helst. De egenheter och fel som benämnas "kvinnliga" har påtvingats henne genom vana och felaktig uppfostran, säger han. Men han tror att dessa fel lika lätt skulle kunna bibringas mannen genom vana och felaktig uppfostran.

Att ord och slutsatser som dessa var som manna för fru Nordenflychts själ är självfallet. De gav henne också mod att skriva till den lärde professorn och en brevväxling kom till stånd. Den finns tyvärr inte bevarad, men man kan utgå ifrån att Holbergs brev uppmuntrade fru Nordenflycht i hennes kamp för kvinnans andliga frigörelse och även stärkte henne i hennes tro på kvinnan.

Slutligen författade fru Nordenflycht liksom Holberg en försvarsskrift för kvinnokönet. Hon kallade sin skrift "Fruentimrets försvar emot J. J. Rousseau, medborgare i Genève". Den tillkom på grund av att Rousseau, hennes mycket beundrade lärofader, utgivit en skrift mot teatern, vari han gått till våldsamma angrepp mot kvinnan. Han hade påtalat det alltför stora inflytande – i synnerhet på det litterära området – som kvinnan i Frankrike utövade och icke endast kvinnor med snille och smak utan även okunniga och enbart fåfänga kvinnor. Rousseau angrep med andra ord preciösväldet. I sin försvarsskrift gav emellertid fru Nordenflycht Rousseau det beskedet, att ett dylikt kvinnovälde aldrig förekommit i Norden – ett påstående i vilket hon obetingat hade rätt.

Först och främst reagerade hon mot de anklagelser Rousseau utslängt mot kvinnan i gemen. Han uttryckte visserligen saken på ett annat sätt men han gick hårt in för tesen om kvinnosjälens "fuktighet": kvinnan kan mången gång ha esprit, men icke själ! Till det mesta onda i denna värld var hon därtill orsak – framför allt genom sin fåfänga. Men fru Nordenflycht framställde en spydig fråga: "Om fruntimmerna äro orsak till den dårskap, som regerar vår tid, varför sätta karlarna värde uppgå den och med sitt bifall gilla densamma? Om de icke firade den hos oss, och själva kanhända voro fallna till fåfänga skulle don snart försvinna…"

Hon underlät naturligtvis heller inte att använda den ofrånkomliga jämförelsen mellan kroppens kraft och intellektets skärpa – varvid hon bland annat påpekade att biet vida överträffar valfisken i "snillebragd". Hon framhåller det förvända i:

att efter kropp och blod förståndet» styrka döma,
om man ej säga vill, det dock ej mången tror,
att snillet allrahelst i stora lemmar bor.

Fru Nordenflycht blev liksom fru Brenner en läst och beundrad författarinna, men vad hennes "kvinnosaksideer" beträffar tycks hon inte ha utövat något inflytande. Man kan inte finna några egentliga spår vare sig av efterföljerskor till henne eller andra vapendragare för kvinnan än skaldinnans intima vänner, till exempel Gustaf Fredrik Gyllenborg. Tiden var inte färdig för att kunna tillgodogöra sig dylika "fantasier" och kvinnan inte mogen för att målmedvetet förmå taga itu med själsövningar och dymedelst driva ut "fuktigheten".

Inte ens under upplysningstiden kom man någon vart. I ett företal till en översättning för Kungliga teatern, som Anna Maria Lenngren gjorde 1776, skriver den tjugutvååriga debutanten bland annat: "Jag bör med skäl vänta mig de obilligaste omdömen av dem, som bestrida fruntimren all rätt att deltaga i vittra övningar och därför kanske tycka, att jag genom detta företagande överskridit den gräns, man egenvilligt satt för mitt köns snille". Men hon hoppas "att uti en Gustav III:s upplysta tidevarv denna ej mindre än många andra fördomar, som ännu fjättra våra begrepp, lyckligen får sin bane och fruntimren även vinna mera utrymme för själens förmögenheter än man hittills velat unna dem".

Under det första skedet av sin diktarbana försvarade Anna Maria Lenngren på samma sätt som fru Nordenflycht dem som vill "läsa och studera" mot de frudummas angrepp. I "Theeconseillen" riktar hon framför allt sin satirs udd mot de alltför hushållsdryga, som hånfullt går till anfall mot dem som har lust för själsövningar. Författarinnan låter en äldre, synnerligen talför dam beskärma sig speciellt över de unga flickorna, som "vilja med i studier hoppa, men ej förstå en havresoppa". Den gamla damen tillägger: "så får hon smak för vitterheten, vips skall hon sta’ och göra rim…" Författarinnan försvarar med andra ord kvinnan mot hennes arvfiende: kvinnan. Mannen lämnar hon däremot helt utanför sammanhanget.

Anna Maria Lenngrens inställning skulle emellertid snart förändras. Vid sitt giftermål tog hon "avsked från Pinden". Det har ofta gjorts gällande att en av anledningarna till hennes "avsked" var misstro mot den egna förmågan. Men hon hade ju i stort sett enbart haft framgång. Hon förstod kanske att hennes vinghäst inte skulle orka bära henne upp till Parnassens allra högsta höjder. Men hon var en alltigenom anspråkslös, verklighetsbetonad och sund människa, som knappast kan ha försjunkit i orealiserbara storhetsdrömmar. Snarare påverkades hennes beslut av omgivningens förakt för "lärda fruntimmer". Uppfattningen att diktandet missklär en kvinna hade kanske till slut bibragts även henne.

Riktigt så lätt som hon föreställt sig det, synes det dock icke ha varit att lämna Pinden. Hon dolde sig visserligen under djup anonymitet, men det har senare visat sig att hon skaldade flitigt.

Under det fru Nordenflycht oförtrutet förfäktade att huslighet och bildning mycket lätt kan förenas, förde fru Lenngren i allt tydligare ordalag fram den åsikten att diktandet icke alls hör ihop med kvinnan. Kvinnan är av naturen hänvisad till hemmet och bör därför inte ha något med kulturarbete och samhälle att skaffa. Det bör hon lugnt lämna i mannens händer. Fru Lenngren slöt sig med andra ord ihop med dem som hon ursprungligen angripit. Denna förskjutning i hennes inställning förefaller märklig, i synnerhet när man ställer den mot bakgrunden av den uppfostran hon fått. Hennes far, uppsaladocenten Malmstedt, hade nämligen varit nog originell att ge sin dotter exakt samma uppfostran och utbildning som sina söner.

Rousseau var också för Anna Maria Lenngren en beundrad lärofader. Men hon gick icke som fru Nordenflycht till angrepp på honom. Hon anammade i stället hans åsikter och i synnerhet de idéer han framlade i "La nouvelle Héloise", där hemmets kvinna lovsjunges i högstämda ordalag. Rousseau utövade ett stort inflytande. Icke heller Anna Maria Lenngren kunde undgå att sugas in i de nya strömdragen.

Slutligen framlade hon sitt "program". Det var i dikten "Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon". Hon ger Betty många råd:

Med läsning öd ej tiden bort…
vårt kön så föga det behöver.
Och skall du läsa, gör det kort,
att såsen ej må fräsa över!
En lärd i stubb – det är ett rön –
satirens udd ej undanslipper,
och vitterheten hos vårt kön
bör höra blott till vår nipper.

 

Lyd Betty, lyd bestämmelsen:
sök ej att mannabragder hinna
och känn din värdighet, min vän,
i äran av att vara kvinna!

Mellan versraderna skymtar en underlig blandning av ironi, bitterhet, vemod och allvarlig uppriktighet.

Anna Maria Lenngrens fanflykt framkallades väl till en viss grad av rädslan för människors kritiklust. Hon hade icke i längden likt fru Nordenflycht kraft och mod att förfäkta åsikter, som gick stick i stäv med omgivningens uppfattning. Hon var för visso en stor författarinna, men ingen banbryterska. Eller fick hon slutligen klart för sig, att talesättet om "fuktigheten" i kvinnans själ inte var allenast ett talesätt? Hade möjligen livet givit henne den erfarenheten, att kvinnan själv saknade förmåga att tillvarataga och förkovra de andliga värden försynen välsignat henne med?

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Alice Lyttkens (1897–1991).

Foto: IBL Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 13 maj 1944.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X