Älgjakten är ett föredöme

Under strecket
Publicerad
Annons

Det är tur att älgarna inte lever under vatten, för då hade de nog varit utfiskade. Äldre kapitala tjurar med skovelhorn skulle inte ha setts till på generationer. I en och annan Östersjövik kunde man med en del tur håva in ett klent djur, sällan mer än tre-fyra år gammalt. Älgkalops fick man på sin höjd på Operakällaren till en astronomisk kostnad.
Men nu är det inte på det viset. Älgen håller mulen ovan vattenytan och i Sveriges skogar lever omkring 300 000 djur. Det finns nästan lika många älgjägare och dessa fäller varje år 100 000 älgar som ger över tio miljoner kilo kött. Skjuter vi detta antal förblir älgstammen ungefär lika stor från år till år. Dessutom ser jägarna till att hålla stammen livskraftig och produktiv. Trots att det är allra mest lockande att fälla de riktigt stora älgarna låter jägarna många av dem överleva därför att det är dessa som ger den dugligaste avkomman. Till skillnad från fisken är älgen en förnyelsebar naturresurs som förvaltas väl. Vad beror det på?
År 1789 gav Gustav
III alla jordägare rätt att fälla vilt på sin egen mark. Det är i princip den lagstiftning som fortfarande gäller. Men älgarna bryr sig inte om markgränser. Varje markägare tog förstås ut så mycket som möjligt på egen mark utan hänsyn till det totala beståndet. Till följd härav blev älgen, som redan var på tillbakagång, snart nästan utrotad.
Genom åren har olika regleringar och restriktioner på jakten prövats för att förvalta älgstammen. Myndighetssverige har en hel del att säga till om: riksdag och regering beslutar om jaktlag och jaktförordning och Naturvårdsverket utfärdar föreskrifter och råd. Jägarna själva möter framför allt länsstyrelsen, som handlägger älglicenser och liknande.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons