Krönika
Jag vet precis när han etsade sig fast på näthinnan. Jag bodde utomlands och mamma hade spelat in en tv-serie som hon förklarade att jag ”måste se”. Fast hon skickade fel VHS-kassett.
Den började med tolfte episoden i första säsongen, avsnittet hette ”Isabella” och innehöll en märklig freudiansk drömepisod – oidipalt erotisk – som jag snart skulle förstå var typisk för ”Sopranos”. Men det som gjorde starkast intryck var en stor tung skådespelare som till tonerna av Tindersticks depressionsballad ”Tiny tears” rev med sig ett duschdraperi och kraschade i kaklet.