X
Annons
X
Recension

Zinkpojkar Aleksijevitj ger de sönderslitna en röst

Svetlana Aleksijevitjs intervjuer med soldatmödrar och veteraner från Sovjets krig i Afghanistan är skrämmande aktuell läsning. Hennes litterära projekt bygger på en i grunden kristen etik: det är först som tillintetgjord som människan låter sig upprättas, skriver Kristoffer Leandoer.

Maj 1988. En konvoj lämnar Kabul för att återvända till Sovjetunionen. De som överlevde är lika mytomspunna och olycksdrabbade i det ryska samhället som Vietnamveteranerna i USA.
Maj 1988. En konvoj lämnar Kabul för att återvända till Sovjetunionen. De som överlevde är lika mytomspunna och olycksdrabbade i det ryska samhället som Vietnamveteranerna i USA. Foto: LIU HEUNG SHING/AP

Zinkpojkarna i titeln var de stupade ryska soldater som återvände från Afghanistan i slutna likkistor med zinkhölje, alltför illa tilltygade för att kunna visas upp för anhöriga. Det är ur anfallarens perspektiv som ett krig låter sig sammanfattas i en hemvändande soldatkropp i stället för en ruin eller barnkropp: så upplevs kolonialkrig och invasioner på hemmaplan, där bristen på relevant information ofta gör glappet mellan verkligheten och det officiella blomstertalet om hjälp till förtryckta folk (i Afghanistan skulle man ”hjälpa till att bygga socialismen”) extra svår att smälta.

Maj 1988. En konvoj lämnar Kabul för att återvända till Sovjetunionen. De som överlevde är lika mytomspunna och olycksdrabbade i det ryska samhället som Vietnamveteranerna i USA.

Foto: LIU HEUNG SHING/AP Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X