Recension

Kvinnan utan skuggaAldrig tröttande drama i briljant scenografi

Under strecket
Publicerad
Annons

Otaliga förspillda liv i skyttegravarna åtskiljer lättsinnet i 1910 års ”Rosenkavaljeren” - Göteborgsoperans förra Richard Strauss-satsning - och den stränga pliktmoralen i dess senaste: ”Kvinnan utan skugga” (Die Frau ohne Schatten).
De dubbla kärleksparen är en medveten anspelning på Mozarts ”Trollflöjten”, där rollistan ju också är hierarkiskt ordnad med Sarastro överst och Papageno långt ner på tolfte plats. Deras respektive motsvarigheter i Richard Strauss och Hugo von Hoffmannsthals fjärde gemensamma verk är de enda som nämns vid namn.
Andarnas konung Keikobad är dock i praktiken osynlig, ity att han inte har fått något att sjunga, medan den lägsta i rang i högsta
grad är synlig. Barak är ju till yrket färgare. Keikobads genomskinlighet tycks även ha gått i arv till dottern, eftersom hennes gestalt inte kastar någon skugga - en sinnebild för ofruktsamhet; Kejsarinnan vill men kan inte få barn.

Den som däremot skulle kunna men inte vill är den vackra färgarhustrun, som emellertid avskyr sin fule och harmynte make. Den fattiges frigida kyla ställs mot den rikes heta sexualitet.
Under operans dryga tre timmar får vi följa hur de bägge fruarna efter genomståndna prövningar - modell ”Trollflöjten” men också Schopenhauer - genom medlidande och försakelse segrar över sina begär. Kejsarinnan sänker sig likt Indras dotter till jordens elände och bejakar sin mänsklighet medan Färgarens hustru - på vippen att falla för en av Amman, alias Frestaren, framtrollad gigolo - vinner i andlighet och upptäcker det sköna hos sin godhjärtade make.
Blotta beröringen utgör operans peripeti, vars vändpunkt inträffar exakt vid mitten av andra akten. Den är hegelianskt inordnad som
antites mellan första aktens tes och tredje aktens syntes, som tyvärr är rätt tung i gumpen eftersom Richard Strauss gärna blir panegyrisk.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons