Novellen ”Aldrig tillbaka” vann Lilla litteraturpriset

"För en gripande novell där författaren med stor empati undersöker en ung killes relation till sin våldsamma pappa. En stark berättelse om utsatthet där ilskan och ömheten brinner mellan raderna." Så skriver juryn för SvD:s Lilla litteraturpris om Thea Bendetcedotter Perssons vinnande bidrag. Läs hennes novell här.

 Thea Bendetcedotter Perssons är författaren bakom årets vinnande bidrag i SvD:s novelltävling Lilla litteraturpriset.
Thea Bendetcedotter Perssons är författaren bakom årets vinnande bidrag i SvD:s novelltävling Lilla litteraturpriset. Foto: Malin Hoelstad

Han går.

Gruset knastrar under hans skor för varje steg han tar. För varje steg bort. Han andas djupa andetag, låter den kalla höstluften fylla hans lungor, fylla hela honom. Den grusiga stigen slingrar sig iväg, sträcker sig långt bort, som om stigen försöker fly ifrån honom.

"Det vill jag med", mumlar han tyst för sig själv. Han är omgiven av träd, långa ståtliga träd. Dess grenar, ingen gren lik den andra, sträcker sig upp mot himlen, upp mot solens ljusaste strålar, som om de ska omfamna varandra för en sista gång. Löven i höstens alla färger hänger löst på de snirkliga grenarna och de dallrar lätt i vinden. Några löv lyckas slita sig i blåsten och dansar vidare längs den kurviga stigen.

Han går.

Försöker ignorera den enorma ilskan, hopplösheten och bitterheten som rasar inom honom. Försöker andas lugnt och stilla. Smärtan som är utplacerad på kroppen bultar lätt. Revbenen. Ryggen. Bakhuvudet. Farsans sparkar och slag gör så ont, inte för styrkan i träffarna eller för att "hans hy alltid varit så känslig", enligt farsan, utan för att det är just farsan. Hans farsa.

Han går.

Minns såväl alla frågor.

"Vad har hänt med ditt öga? Har du varit i slagsmål eller?"

"Varför är du röd just där? Har du ramlat?"

Och han minns sina egna svar. De osammanhängande svaren som klingat fram så falskt. Deras nyfikna, stirrande ögon. Skammen han känt. Och varför undrar han, varför har de aldrig sagt något mer? Sagt vad som helst? För han vet att vad som helst hade fått honom att känna sig mindre ensam. Mindre ensam i detta stora universum, som han aldrig tycks bli sams med.

Han går.

Drar den tunna bruna jackan tätare om sig. Den är egentligen alldeles för kall för en sådan sen höst som denna, men han har inte vågat be farsan om någon ny tjockare jacka. Han får nöja sig med denna så länge. Kanske han kan be farsan snällt, mjukt efter middagen imorgon. Då brukar farsan oftast vara lugnast.

Det hade funnits en tid. En tid som varit den bästa i hans liv. Det var den tiden när det hade blivit för varmt för vinterjackor. Den tiden när lärarna i skolan hade sagt att han verkade mer glad i skolan. När en ny, snäll farsa hade visat sig i hemmet, med vårens alla färgglada blommor i en vas, med en stark herrparfym runt halsen.

Det hade funnits en tjej. Agnes. Hon hade haft långa bruna lockar, vinröda läppar, och gröna gnistrande ögon. Hon hade kommit med ljust högt skratt vid matbordet, tyst gnolande när hon samlade håret i en slarvig hästsvans, med sura gula karameller i fickan, och med en svag söt doft av viol varje gång hon leende stod i hallen och lyste upp deras hem. Den tiden hade han känt sig älskad för första gången. Lite av farsan, men han visste att det endast var ett spel inför Agnes, att farsan egentligen kände den konstanta ilskan i sina blodådror, men att det tunna lagret med kärlek ömt hade gömt det. Men sedan hade hon märkt.

Det hade varit en varm sommardag, sådana dagar som är värda att leva för. Det hade varit han och Agnes, bara de två. Ingen farsa. Solens varma strålar hade gått rakt in i honom, värmt hans så kalla känslor till en obeskrivlig skön känsla i magen han inte känt på länge. De hade befunnit sig vid en mysig brygga, med grönt gräs, med hängande löv, med speglande vatten. Han hade dykt ner i vattnet, känt det svalkande, lena vattnet omringa honom. Och när han med ett leende kom upp ifrån det behagliga vattnet hade hon nästan förskräckt kollat på honom med rädda ögon.

Med sammanbitna tänder hade hon viskande väst fram "Kom hit".

Han hade med släpande fötter gått emot henne, och hon hade sett. Hon hade sett de röda, små märkena på ryggen efter farsans slag med skärpet. Och hon hade sett hans blick. Hon hade omsorgsfullt kramat honom hårt med salta tårar, vaggat honom fram och tillbaka medan han hjälplöst stått som fastklistrad vid bryggan utan att få fram en enda ord. Sedan hade hon lämnat dem. Och farsan hade slagits extra hårt.

Han går.

Vet att han snart måste tillbaka. Tillbaka till farsan. Tillbaka till en tystad som får nackhåren att resa sig. Men han vill aldrig tillbaka. Han känner hur varje molekyl, varje cell, varje liten del av honom utplånas och exploderar högt inom honom, hur de svävar iväg och flyter samman med atmosfären, och blir ett med alla stjärnbilder och himlakroppar. Han drömmer hur han kunde vara någon annan, någon bättre. Någon annan än han vars högsta dröm är att försvinna. Och tårarna, som sällan kommer, strömmar nu nedför hans frusna kinder och samlar sig med snoret, som långsamt glider nedför halsen, igenom kragen och t-shirten och slutligen ned mot hans ensamma hjärta som så förtvivlat ropar efter den kärlek han aldrig fått. Han gråter och hulkar och försöker föreställa sig en framtid för honom med bättre tider, där farsan är ute ur bilden. Och den tanken får honom att stanna upp, torka bort tårarna och snoret med torra händer. Han böjer sig ned och knyter de slitna skosnörena, blinkar några gånger. Han går inte längre. Han springer.

Thea Bendetcedotter Persson

Thea Bendetcedotter Perssons är författaren bakom årets vinnande bidrag i SvD:s novelltävling Lilla litteraturpriset.

Foto: Malin Hoelstad Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X