Recension

Inget växer utom Stig (och Molly)Alarmerande underhållning när Stig blir lång

Under strecket
Publicerad
Annons

”Inget växer utom Stig (och Molly)” är en pjästitel som väcker nyfikenhet. Inte minst eftersom det handlar om en ny text av dramatikern Lucas Svensson, som under det senaste året varit aktuell med flera spännande uppsättningar, såväl egensinniga originaltexter som drastiskt samtida bearbetningar av klassiska författare som Shakespeare och Calderón de la Barca. På Dramaten gavs förra året succéföreställningen ”Fallna från månen” i regi av Staffan Roos och med en suveränt samstämd ensemble. I ”Inget växer utom Stig (och Molly)” återkommer delvis samma produktionsteam, men uppsättningen (för barn över 10 år, ungdomar och vuxna) är ännu mer skruvat absurd och kränger ännu våldsammare mellan grotesk fars och saga ur verkligheten. Det är en tidsbild
från ett rosigt folkhem, där vardagsfascismen lurar bakom den bedrägligt idylliska husknuten.

I den lilla staden, nära havet, bor kärnfamiljen Karlsson, uppfödda på äppelpaj och självgod välvilja, stinna av välmående förnöjsamhet. Lille Stig är, i Henrik Ståhls gestalt, en solskensgosse i prydliga kortbyxor och med snedbenan vattenkammad med linjal. Han är så hjärtinnerligt översvallande positiv att man omedelbart blir orolig. Oskar Thunbergs konditorpappa i musgrå kostym och vippande mustasch jäser jovialiskt av trivsel och klappar lilla mamma i ändan. En hemmatyrann som vill likna idolen Edvard Persson, vars skånska örhänge ”Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv” spelas oupphörligen på högsta volym. Men bakom landsvägen finns världen. Karin Wegsjös scenbild är en dammigt gråmurrig stad i djupperspektiv, genom vilken vägen slingrar sig bort i det fjärran okända. Där blåser orosmoln genom mörkret, men det riktigt hotfulla visar sig bo i präktigheten.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons