Annons

AladdinAladdin är lång och tråkig – men räddas av Will Smith

Mena Massoud spelar ”Aladdin” i nyversionen av den tecknade filmen från 1992.
Mena Massoud spelar ”Aladdin” i nyversionen av den tecknade filmen från 1992. Foto: Disney

Aladdin är tillbaka på bio, nu i live action-version. Filmen håller sig nära originalmanus men har gjort vissa identitetspolitiska anpassningar.

Under strecket
Publicerad

Naomi Scott som Jasmine.

Foto: Daniel Smith/Disney Bild 1 av 2

Temperaturen höjs genast när Will Smiths blå ande Genie träder in i storyn.

Foto: Disney Bild 2 av 2

Tycka vad man vill om Guy Ritchie, men han har en distinkt stil. Passar den för ”Aladdin”? I teorin, absolut. Den första versionen kom 1992 och var en rak saga höljd i ”orientalisk” mystik om gatkillen Aladdin och prinsessan Jasmine som bor i låtsasriket Agrabah och måste fajtas med både en konservativ sultan och en dum storvisir för att kunna förverkliga sin kärlek. Till sin hjälp får de en magisk ande som kan uppfylla totalt tre önskningar, vilket utmynnar i en berättelse med mycket action och rätt lite undertext: kongenialt för någon som Ritchie, kan tyckas. Tyvärr är hans version både för lång – över två timmar! – och för tråkig. Det är liksom inget bra tecken när en remake huvudsakligen gör en sugen på att se om originalet.

Live action-versioner av tecknade filmer – där man alltså ersätter animerade figurer med mänskliga skådisar – har blivit ett självspelande piano hos Disney numera, men med undantag för den fina nytolkningen av ”Skönheten och odjuret” är det svårt att komma ifrån det faktum att filmerna mest känns som ett slags workshop inför bygget av nya attraktioner på Disneyworld. Grundtanken är såklart att ”riktiga” människor är roligare än tecknade, men det kräver inte bara en smart rollbesättning – som Emma Watsons Belle – utan också ett inspirerat handlag med förlagan.

Annons
Annons
Annons