Annons
X
Annons
X

Åke har hittat hem

Sedan tidiga tonår har han haft en längtan att klä sig i kvinnokläder, känna sig hel. Nu går prästen Åke Roxberg ut som Ann-Christine. – Guds kärlek kan inte bara omfatta små gulliga barn, utan också gubbar som närmar sig 60 och är som jag.

(uppdaterad)
Foto: DAN HANSSON

SÖNDAGSINTERVJUN: ÅKE ROXBERG

Klädd i kjol är han snyggare. Kaxigare. Eller kanske är det de tre månader som gått sedan vårt förra möte som gjort honom tryggare, mindre rädd för andras reaktioner.

Då var prästen Åke Roxberg en man klädd i jeans. Nu är han Ann-Christine, den han allt oftare byter om till.

–Det är roligt att du tycker jag är snygg, sånt slickar jag förstås i mig. Men oavsett om jag klär mig som man eller kvinna är jag samma människa, det är inte så att jag har dubbla identiteter. Förstår du? Och det är inte synd om mig, jag är ingen ömklig figur. Problemet är omgivningen, att jag måste ta hand om andras rädslor inför detta att jag bryter mot normen. Det är det som är jobbigast, säger han, och rösten är lika bestämd som läpparna är välmålade.

Annons
X

Några intervjuer blir som resor, detta är en av dem. Med ett första tvärstopp när Åke – eller kanske var han Ann-Christine just då – bad att få skjuta upp publiceringen av hänsyn till sina närmaste. Det hade gått för fort, han hade skött kommunikationen på hemmafronten för dåligt, ursäktade han. Efteråt kom mejlet som bättre beskrev hans livs dilemma; detta att vara präst och transvestit:

”…
Det låter så flott att ”vara den man är, att få vara sig själv”, men om det betyder att man inte längre har någon att dela sig själv med, vad har man då vunnit? Och ändå har man inget val. När man kliver ut slår dörren igen bakom en och man inser, för att låna en titel av Peter Halldorf, att hädanefter blir vägen väglös. Men man har inget annat val än att gå.

Jag tar mig in som Ann-Christine i det ena sammanhanget efter det andra. Det tycks inte väcka någon större uppståndelse, framförallt inte aktivt motstånd. Mest tystnad. Det ligger liksom i luften en outtalad mening: Måste han komma så där? Just nu? Just här? Kanske det bara är jag som har felinställda känselspröt, men det tar energi. Men, som sagt, ingen säger något elakt. Fortfarande är det en öppen fråga om det är möjligt för en transperson att kunna verka som präst i Svenska kyrkan …”

Vad driver honom? Vad får honom att riskera så mycket?

Nu träffas vi igen, det är han som tagit kontakten, och precis som förra gången säger han att det handlar om att bli hel, som människa.

–Klädd i kvinnokläder känns det som om jag kommit hem, till mig själv. Bättre kan jag inte förklara.

Vägen har varit lång.

Som pojke föddes han hösten 1952. Som Ann-Christine kom han ut den 2 augusti 2010. Det är ett datum han inte glömmer, de första stegen i damskor med taxklack där på Södra Förstadsgatan i Malmö. Rädslan precis före, hur skulle människor reagera? Lättnaden när han väl gick där i sin klänning, med hår som vajade runt hans välsminkade ansikte. Känslan av – frid.

–Min stora fasa var att jag skulle se helstollig ut, men jag tycker nog att jag är snyggare. När jag ser mig i spegeln tycker jag bättre om Ann-Christine än om Åke.

Han har känt skam. Han har varit rädd. Mot detta har stått hans behov av att berätta sanningen, öppna dörrarna.

–Nu är mina döttrar vuxna, mina föräldrar är döda, jag vill inte utesluta att det har betydelse. Men det handlar också om mitt yrke, min tro. Jag älskar att predika och för mig kan den kristna tron sammanfattas med att Gud vill att vi ska veta att vi är älskade.

Älskade av vem?

–Av Gud förstås. Att veta det, djupast i våra hjärtan, är den mest grundläggande insikten. Det är detta jag predikar. Och då måste jag tro att Guds kärlek inte bara omfattar små gulliga barn som vi bär fram till dopet, utan också gubbar som närmar sig 60 och är som jag. På 365 ställen i bibeln står: Var inte rädd. Det är den mening som Jesus ständigt upprepar.

Han värjer sig mot ordet transvestit men också mot förkortningen transa. Säger att den rimmar på flamsa, associerar till något vulgärt.

–Och fortfarande kan man läsa i uppslagsböcker att det är en man som klär sig i kvinnokläder för att få sexuell njutning.

Hur är verkligheten, menar du?

–Det är möjligt att kvinnokläder hade en sexuell laddning för mig i tonåren. Så är det inte längre. Jag får ingen sexuell kick av att klä mig som Ann-Christine och jag letar inte efter andra män. De flesta transpersoner är heterosexuella. Jag menar, om jag som man är ute efter andra män är det ju ganska kontraproduktivt att klä sig som kvinna …

Fortfarande finns det närstående som har svårt att förstå, svårt att acceptera, att han inte bara är Åke. Utan också Ann-Christine. Han säger, djupt allvarligt, att han har respekt för deras ambivalenta känslor.

–Det här är ingen lätt process för någon av oss.

Hans historia bakåt har inga hisnande avvikelser: Hösten 1952 får ett lärarpar i Växjö sitt andra barn. Älskat och välkomnat. Åtminstone hemma. I skolan får han det tuffare. Han är den som blir vald sist till brännbollslaget, den som aldrig lär sig kasta annat än ”tjejkast” med liten boll. Högstadiet blir ännu värre. Han minns det som en tid av utsatthet. Ändå är de yttre hoten ingenting i jämförelse med det verkligt skrämmande:

Minnesbilderna är vaga, svåra att tidsbestämma. Men han tror att han kanske är 11 år när han första gången smyger in i sin mammas garderob och provar hennes kläder.

–Jag drogs dit, måste bara göra det. Men det blev mest underkläder, allt var ju så stort. Och fult.

Och din mamma avslöjade dig aldrig?

–Nej, nej, jag gjorde det förstås när de inte var hemma.

I tonåren berättar han för sin mamma, tänker att nu ska han få hjälp, någon annan ska ta över ansvaret.

–Istället la hon locket på, sa något lugnande om att det skulle gå över när jag träffat en trevlig flicka.

Att bli tagen på allvar; genom livet har han gjort flera försök. En diakonissa skickade honom vidare till en läkare, som skrev ut lugnande tabletter. En präst uppfattade att han ville bikta sig …

– … och försäkrade att när jag bekänt denna synd skulle den släppa taget om mig. Jag minns att det varade några dagar.

Den religiösa övertygelsen fanns i hans liv från första stund. Båda hans föräldrar var troende, hela familjen gick i kyrkan varje söndag. I gymnasiet gick han med i en kristen studentförening.

–Ändå var det inte givet att jag skulle bli präst. Först var jag inne på att bli musiker. Men jag ändrade mig och 1978 blev jag prästvigd.

När han möter kvinnan som kommer att bli hans hustru berättar han sin hemlighet. Hon måste få veta vem han är, före bröllopet. Vetskapen finns där i alla år samtidigt som han etablerar sig som präst och familjen växer med tre barn, tre älskade döttrar. Han har jobbet, han har sin familj och församling. Men inte bara. Kvar finns den längtan som vägrar släppa taget. Trots att han aldrig lever ut den.

–Jag är inte den som haft kvinnokläder gömda hemma i en väska. Bara tanken på den sortens dubbelliv, att gå in i den skammen, har gjort mig skräckslagen.

Jo, visst har det funnits stunder, perioder, när han mått dåligt. Det är orden han själv använder för att han inte klarat balansen, att upprätthålla ytan. För några år sedan var det hans hustru som uppmanade honom att söka hjälp. Då, äntligen, kom han till en kurator som hade tidigare erfarenheter av transvestiter, visste vad det handlade om.

–Ett av mina besök hos henne var just den 2 augusti 2010, och då hade vi bestämt att jag skulle komma dit som Ann-Christine. En god vän uppmanade mig att gå en runda på stan också, när jag ändå var omklädd.

För honom blev det en positiv vändpunkt. För hans hustru blev det närmast chockartat att han gick ut i klänning.

–Det var inte det hon hoppats på.

Ann-Christine behövde en helt ny garderob. Visst hade han kunnat gå in i en affär för damkläder och säga att han skulle köpa en present. Men han ville inte smyga mer, ljuga.

–Så jag ringde ett stort varuhus i Stockholm där jag visste att de har personal shoppers, sådana man kan anlita för att få shoppinghjälp, och sa rakt ut att jag är transvestit och behöver hjälp. Det blev knäpptyst i telefon, ett sådant uppdrag hade de aldrig haft förut. Men snart ringde en tjej upp, hon ville gärna hjälpa mig.

Det enda han visste var vad han inte ville ha. Inga spetsar, inga volanger, inget storblommigt.

–Till slut hittade jag en klänning som jag kände var min stil. Lite som i Mad Man, tv-serien, om du förstår vad jag menar. Peruken var lika svår att hitta. Till slut var jag på väg att ge upp, tänkte att det går aldrig. Så kom jag till den sista peruken och den satt perfekt. Precis sån skulle jag ha velat se ut, om jag varit född till kvinna och själv fått bestämma mitt utseende.

Hur ofta är du Ann-Christine?

–Allt oftare, när det fungerar. Det finns dagar jag skulle kunna ha kjol i jobbet, om jag bara har kontorsarbete. Men sen kanske jag ska gå och träna på kvällen. Då måste jag vara Åke. Annars vet jag inte var jag ska byta om.

Är det extra svårt just för en präst att komma ut som transvestit?

–Ja, kanske. När jag prästvigdes gav jag löftet att vara alla till föredöme och ingen till anstöt. Det är ett löfte som jag inte tycker att jag har brutit. Och om jag gjort det, då är jag i gott sällskap. Den Jesus som jag tror på bröt mot mängder av normer i den dåtida världen. Ibland kan jag tänka att vi inom kyrkan först måste ha en gudomlig bekräftelse på vad vi ska tycka och tänka innan vi vågar acceptera något, med hjärtat. Det gör många osäkra.

Innan det började gå rykten i Växjö gick Åke Roxberg själv till sin biskop, Jan-Olof Johansson, och berättade.

–Han sa direkt att han står bakom mig. Nästa steg var att tala med mitt arbetslag – och med församlingen. En kväll i vintras bakade jag sex kladdkakor, bjöd in alla som ville komma – och bytte om till Ann-Christine. 70 personer kom, det blev en bra kväll.

Annat har varit svårare, värre. Som när en kille spottade en stor loska framför fötterna på honom i Malmö.

–Men då blev jag egentligen inte ledsen. Det är svårare när godhjärtade människor skriver om sin andliga oro för mig, att jag inte lyssnar tillräckligt på Guds röst – för i så fall skulle jag inte vara som jag är.

Ännu bär han bara kvinnokläder på kontoret, inte i predikstolen.

–Jag vill inte väcka problem, har inget behov av att medvetet provocera någon. Samtidigt är det ju människor av kött och blod som vi vill ha i våra kyrkor, annars skulle vi kunna ha predikningarna inspelade på band.

Betyder det att Ann-Christine en dag kommer att stå i predikstolen?

Han vet inte, säger att frågan kvarstår.

–Säg att jag måste avstå, vilka signaler sänder jag då ut till församlingen? Att alla är välkomna till kyrkan – men på vissa villkor. Ärligt talat förstår jag inte problemet. Män klädda i kvinnokläder är ovanligt, ja visst. Men det är mycket vi inte är vana vid. Då får man väl vänja sig – och hur farligt kan det bli …

Annons
Annons
X
Foto: DAN HANSSON Bild 1 av 2
Foto: DAN HANSSON Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X