Annons

”Akademien öppnar Pandoras ask på tisdag”

Peter Handke och demonstranter utanför Sveriges ambassad i Sarajevo.
Peter Handke och demonstranter utanför Sveriges ambassad i Sarajevo. Foto: Francois Mori/TT, Jonas Ekströmer/TT

KULTURDEBATT | Att ge Handke ett Nobelpris är att ge hans påståenden giltighet. Det skriver Teufika Sabanovic, vars far mördades i Srebrenica.

Under strecket
Publicerad

Teufika Sabanovic.

Hemma i min bokhylla har jag en samling böcker, litteratur från olika tidsepoker som sträcker sig från vetenskap och historia till satir och noveller. Men den samling som är unik i dess slag och som jag värderar högst befinner sig cirka 2 500 km härifrån, i Srebrenica. Jag samlar på ben. Människoben. Jag önskar att denna mening kom från en roman av Edgar Allan Poe eller Stephen King men den beskriver tyvärr verkligheten. Benen jag samlar på tillhör min far.

Min far var en av de minst 8 000 människor som dödades i folkmordet i Srebrenica för 24 år sedan. Men det skulle ta 12 år av ovisshet innan det första samtalet kom från ICMP (International Commission on Missing Persons). De hade funnit min pappas huvud och vänstra arm i skilda massgravar. Jag var lättad. Det fanns något att begrava, ett huvud åtminstone. Jag vet inte varför men det faller sig onaturligt att begrava en människa, även ben identifierade med hjälp av dna, utan ett huvud. De trettiosex procent av hans kvarlevor jag begravt är, förutom ett kort och några brev han skrev, det enda jag har kvar av honom. Före den marsdagen 2007 bad jag om att pappa skulle återvända. Efter den dagen hoppades jag att han hade dött en snabb och smärtfri död.

Annons
Annons
Annons