Annons
X
Annons
X

Agnes von Krusenstjerna förblir en svårplacerad pusselbit

Lina Kalmteg läser en ny biografi som betraktar von Krusenstjerna med distans och nykter blick. Här blir författarens kluvenhet hennes styrka.

(uppdaterad)

Att de sju böckerna från 1930-talet var ålderdomliga brydde jag mig inte om. Inte heller hakade jag – som jag minns det – upp mig på det anti semitiska och homofobiska som många också pekat på. Eller för den delen det flickboksaktiga, detta nedvärderande begrepp.

Nej, när jag hittade en nyutgåva av ”Fröknarna von Pahlen” i skolbiblioteket överväldigades jag i stället på svärmande tonårsvis rätt okritiskt av romansvitens gränslösa skildring av kvinnorna. Av Angela och Petra von Pahlen på småländska Eka herrgård.

Anna Williams nya biografi om Agnes von Krusenstjerna påminner mig om min passion, som snarast riktades mot författaren själv.

Annons
X

”Jag måste få skriva, inte flickdagböcker, utan riktiga romaner! Jag måste hitta sanningen, mamma. Sanningen om mig själv, om kvinnorna om kärleken, om erotiken.”

Agnes von Krusenstjerna talar till sin mor som just utbrustit att dottern är sjuk. Hon svänger till med huvudet, som en otämjd häst:

”Jag vill skriva sådana viktiga saker, mamma. Och jag vill skriva vilt och ohämmat, mamma.”

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Mai Zetterlings ”Amorosa” från 1986, som jag samtidigt ser om på Netflix, är en drömsk och ångestfylld film som, med Stina Ekblad i huvudrollen, skildrar Agnes von Krusenstjerna på ett personligt vis. Men trots det subjektiva sammanfattar flera scener den banbrytande författaren som jag fastnade för, då för snart 20 år sedan. Hon som avslöjade skavankerna hos – enligt berörda ”förrådde” – den överklass hon själv kom ifrån. Hon som aldrig kunde sluta skriva om släkten, om än i fiktionens dräkt.

    Hon som bröt upp förlovningen med det säkra partiet Gerard Odencrants för att gifta ned sig med den äldre kulturskribenten David Sprengel – som avskyddes av hennes familj – och lät sig ledas av honom i sitt författande. Hon som på grund av hur hon som kvinna skrev om erotik, incest, aborter och homosexualitet blev föremål för den så kallade Pahlenfejden, som bråkade med sitt förlag och hörde av sig till sin förläggare på Bonniers – inte sällan berusad – mitt i natten.

    Hon som redan som mycket ung visste vad hon ville göra. 18 år gammal beskrev hon ideallivet: ”Lyckligt gift – författarinna.” Det där med lycklig var knivigt, hon åkte in och ut på olika psykiatriska kliniker i Sverige och på resorna ute i Europa. Det bräckliga psyket präglade hennes liv.

    Sedan Agnes von Krusenstjernas bortgång i cancer 1940, bara 46 år gammal, har många lockats av att teckna ned hennes liv. Stig Ahlgren var tidigt ute med ”Krusenstjerna-studier”, samma år som hon avled. Vidare var Birgitta Svanbergs avhandling ”Sanningen om kvinnorna” från 1989 en läsning av ”Fröknarna von Pahlen”. Om fejden och bytet till avantgardeförlaget Spektrum när Bonniers vägrade ge ut delar av von Pahlen kan man läsa utförligt i Johan Svedjedals bok ”Spektrum” från 2011.

    Men mest omtalad är biografin från 1951 av Agnes von Krusenstjernas släkting Olof Lagercrantz (som också hjälpte till med manuset till ”Amorosa”), där han med en unik inifrånblick skildrar hennes liv.

    I ”Från verklighetens stränder” gör nu Anna Williams, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, ännu ett försök att greppa den ambivalenta bilden av denna författare. Undertiteln är ”Agnes von Krusenstjernas liv och diktning” och vid en jämförelse med Olof Lagercrantz visar sig ett tungt fokus ligga på just diktningen, med en närläsning av verk som Tony-trilogin, ”Fröknarna von Pahlen” och ”Fattigadel”, böcker som ju å andra sidan baserades på sådant som upplevts på verklighetens stränder.

    Anna Williams har använt material, brev och dagböcker, som inte tidigare lyfts fram och betraktar Agnes von Krusenstjerna med en litteraturvetenskaplig blick, mer nyktert distanserad och blodfattig än Olof Lagercrantz mer intima och intensiva. Hon berättar om skrivandet, sjukperioderna, mottagandet av böckerna och relationen till familjen – och de som tror sig ha en klar bild får den något omformad.

    När jag under läsningen får det första svenska numret av litteraturtidskriften Granta i min hand funderar jag på vilken plats von Krusenstjerna skulle ha haft idag. Ingen alls? Anna Williams visar hur ansedd hon faktiskt var. Tvärtemot bilden i den moderna forskningen att samtiden inte uppskattade Agnes von Krusenstjerna konstaterar hon att de flesta tidningars recensioner (när de väl kom) av de omdiskuterade ”Porten vid Johannes” och ”Älskande par” i von Pahlen-sviten var positiva. Mottagandet var heller inte sämre än att verken snabbt kanoniserades efter hennes död.

    Fast visst, samtidigt fanns kritikerna där – annars vore det ju ingen fejd (som vissa visserligen också påstod i efterhand). Som i Lunds Dagblad: ”Vi ha både lukt och syn och hörselorgan i ganska god ordning och vi protestera skarpt och absolut mot edra berömmande recensioner av sådant som smutsar våra svenska tryckpressar! Vi protestera mot att kalla dessa vidrigheter ett högst betydande konstverk!”

    Vad bidrar Anna Williams med mer? Framför allt sätter hon in Agnes von Krusenstjerna i ett sammanhang, möjligt nu till skillnad från i Olof Lagercrantz bok som gavs ut elva år efter Krusenstjernas död. Hon vill ”gärna tro” att mellankrigstidens Tony, Angela, Petra och Viveka ur Krusenstjernas romaner varit ”vägröjare” för den självbiografiska litteraturen, som den av Birgitta Stenberg, Kerstin Thorvall och Carina Rydberg, som ”skyddslöst utforskar frihetslängtan, kärlek, sexualitet och psykisk vanmakt”. Skulle de ha orkat utan sin föregångare? Det är lätt att bli varm i hjärtat av den betydelse hon kan ha haft.

    Den Agnes von Krusenstjerna som skissas fram är häpnadsväckande aktuell. Anna Williams nämner inte oväntat den infekterade debatt som utlöstes av mottagandet av Maja Lundgrens roman ”Myggor och tigrar” 2007: ”Somliga hävdade att författaren var psykiskt labil och att förlaget borde ställas till svars för publiceringen – samma synpunkter som framfördes när Krusenstjerna gav ut ”Fröknarna von Pahlen”… Anna Williams menar lågmält att det inte går att bortse från ”misstanken” att det fortfarande är extra vanskligt för skrivande kvinnor att ge sig ned i de ”mäktiga, könspräglade känslornas bråddjup”. Överhuvudtaget påminner Pahlenfejden om nutida debatter om var konstens moraliska gränser går.

    En annan reflektion är den att Agnes von Krusenstjerna till skillnad från flera dåtida kollegor inte ansågs uttalat politisk. Självklart var hon det. Anna Williams framhåller hur Krusenstjernas originalitet och ambition blir tydligare i ljuset av den andra vågens feminism under 1960- och 1970-talen, hur hon ville sätta ord på kvinnors sociala och sexuella erfarenheter.

    Det var givetvis det där – den feministiska gärningen – mitt tonårsjag klamrade sig fast vid. Agnes von Krusenstjerna var också en av alla författare med psykiska besvär, som Karin Boye, Sylvia Plath och Virginia Woolf, jag drogs till. Hon var en i raden av alla dessa systrar som led – och en av de kvinnliga författare som inte nämndes med en rad i gymnasiets litteraturhistoriebok. (Där fanns ju då för 20 år sedan nästan uteslutande män. Om denna brist på kvinnor i litteraturhistoriska verk har just Anna Williams skrivit träffande i ”Stjärnor utan stjärnbilder”.)

    Slående är även det ”Från verklighetens stränder” säger om bokmarknaden. Jakten på storsäljare och författarstjärnor ses ofta som typiskt för vår tid, men ett slags bestsellerism fanns redan på 1930-talet. Liksom många av dagens författare var Agnes von Krusenstjerna missnöjd med hur förlaget marknadsförde henne – hon som ville vara både storsäljare och smalt litterär – och med hur svårt det var att försörja sig som skrivande. Fejden hjälpte å andra sidan, som debatter även idag ofta gör, till att sälja böckerna. ”Sällan sker marknadsföringen av nyutgåvorna utan att nämna fejden”, registrerar Anna Williams.

    Men nyutgåvorna, som ”Fröknarna von Pahlen” i elegant formgivna pocketutgåvor i mitten av 00-talet och ”Fattigadel” häromåret, kan naturligtvis inte bara bero på fejden. Är det ”bra” litteratur? Frågan har ställts förut. ”Begåvad berätterska, tidsobservatör och epiker av det stora formatet, men samtidigt banal, bornerad och lite skamlig”, sammanfattar Anna Williams synen på Agnes von Krusenstjerna. Vissa hävdade att hon hade Nobelklass, medan exempelvis Ivar Lo-Johansson – som försvarade henne under fejden – långt efter hennes död erkände att hennes ”blomlika prosa” för honom var ”som att läsa gammaldags flickromaner”.

    ”Succé och katastrof lyste över hennes gestalt”, slår hennes biograf fast och visar med sin bok att kluvenheten var Agnes von Krusenstjernas styrka, att hon lyckades vara spretig och varken inrätta sig i en given fålla vad gällde stil och innehåll eller i det privata livet. Hon är befriande svårfångad. Eller som hon själv uttrycker det i en scen i ”Amorosa”: ”Ibland är jag ett pussel även för mig själv, herr Odencrants”.

    Agnes von Krusenstjerna förblir – tack och lov – en svårplacerad pusselbit, men Anna Williams riktar ljuset mot många viktiga bitar omkring henne.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X