Annons
Recension

SkallAgnes Gerner tar sig in under djurets päls

Agnes Gerner (född 1984) är bosatt i Stockholm och arbetar som bibliotekarie.
Agnes Gerner (född 1984) är bosatt i Stockholm och arbetar som bibliotekarie. Foto: Maja Flink
Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

På omslaget till ”Skall” kisar en sliten räv med ett försvunnet vänster-öra mot läsaren. Det är en bra bild av Agnes Gerners debutdiktsamling: den handlar om att förlora en bit av sig själv – här en annan människa – och om vad som händer efter en sådan förlust. Och ja, så handlar den om djur. Skall är ett djurläte men också ett verb. Ett läte utstött av en varelse som saknar språk och samtidigt en mänsklig föresats, en uppmaning: jag skall, du skall. På så sätt försätter redan titeln oss i ett tillstånd någonstans mellan hjälplöshet och beslutsamhet, mellan det djuriska och det mänskliga. I en intervju nämner Gerner den brittiske poeten Ted Hughes som en av sina inspirationskällor. Det är logiskt: en stor del av Hughes poetik består av observationer från naturens rike. Hans heroiska utter är fångad mellan hav och land, en ensam räv smyger runt hans hus vid midnatt (kanske finns en blinkning i Gerners rader om rävar vars “faluröda päls / antyder ett blodsbad” utanför huset?) och i vattnet lurar enorma, uråldriga gäddor. Hos Gerner är gränsen mellan djur och människa inte alltid tydlig, hon ägnar sig inte åt avvaktande naturstudier utan tar sig innanför pälsen. Diktjaget antar skepnaden av en räv, elefant eller häst, ”låter hovarna skallra”, är ”[h]älften människa, hälften / råtta” och har en äggtand för att picka sig ut ur skalet.

Så kanske är det Ovidius “Metamorfoser” som är den felande länken här? Ovidius gestalter blir till fåglar, spindlar, björnar eller kor beroende på sina människoöden. Förvandlingarna erbjuder en fantasifull väg ut ur sorgen och kampen, eller åtminstone ett annat perspektiv på den. Den värsta sortens sorg är den som står stilla och inte medger utveckling och befrielse. Den poetiska förvandlingen är ett slags transaktion där den som förändras blir en utlevd metafor: Gerners diktjag fantiserar om att ”skrapas /…/ ren” från sin hud, att kränga av sig människodräkten och låta förlusten bli ett djur som svänger med svansen över borden och äter upp ”allt som kom i dess väg med / stigande hunger”.

Annons
Annons
Annons