X
Annons
X

Ven Nyberg: En kväll hos Agatha Christie

En paradoxal författarinna, som med det strängaste moraliska allvar roar världen genom att spegla ondskan. Så karakteriserar Ven Nyberg i dagens artikel under strecket Agatha Christie, känd och uppskattad över hela världen för sina kriminalromaner. Vid ett samtal med henne avhandlades mångahanda ting, t. ex. författarskapets glädje och vånda, den sociala omvärdering som kriget medfört och den engelska opinionens inställning till dödsstraffet.

Agatha Christie (1890–1976).
Agatha Christie (1890–1976).

Vardagsrummet är litet och fyllt till brädden av möbler och vitalitet. Brott kan löna sig, det är uppenbart när de begåtts med sådan framgång i mer än femtio kriminalromaner. Såvitt jag kan se i skumrasket är jag omgiven av de dyrbaraste antika franska möbler, förgyllda, inlagda med pärlemor och ädla träslag, modern konst på väggarna, sällsynta objets d'art. Det aktningsfulla prat som surrar kring Agatha Christie, i privatlivet fru Mallowan, säger att hon äger tre hus i London, ett ståtligt lantställe i Devonshire och ett trevligt hus i Bagdad. Hon kom från Irak i går kväll. Ingen reströtthet vidlåder henne. Vitalitet flödar från hennes personlighet, som är stark och blankt glittrande. Hennes konversation rör sig som på kullager, den ackompanjeras av ett generöst, flickaktigt, lite flämtande skratt. Hennes yttre är yppigt, hon ser bra ut i den mån man nu ser något i skymningen av en dam som sitter skrudad i hatt i sitt eget vardagsrum. Det otäcka elektriska ljuset tar vi till bara när det ska tittas på färgfotografier från Bagdad. Och då är det meningen att man ska se på bilderna och ingenting annat.

Två timmars samtal med Agatha Christie hinner täcka det mesta här i världen, från livet i Orienten och dess komplikationer, bostadsbristen i Europa, mordets psykologi, krigets sociala omvärderingar, den nya klasskillnaden – penningens – monsieur Hercule Poirots i talande stund uppnådda ålder, författarskapets glädje och vånda och teknik, till dödsstraffet. Och något om hur det är att vara Agatha Christie; en författarinna som är känd över hela världen, översatt till fler språk än hon kan hålla reda på, som har olika pjäser gående på tre Londonteatrar, gående månad ut och månad in, vars intriger diskuteras med levande och skarpsinnigt intresse i intellektuella kretsar och anammas med samma förtjusning av den så kallade breda publiken – ja, hur det nu kan kännas att vara en sådan person? Något riktigt besked ger hon inte, det kan väl inte ges, hon svarar med en kringgående rörelse att det nog händer att araberna kommer och tittar på henne, när hon sitter och betalar ut veckoavlöningarna till arbetarna vid hennes makes, dr Max Mallowan, arkeologiska utgrävningar utanför Bagdad. Om hon är översatt till arabiska vet hon inte. Men folket i Bagdad tycks finna det intressant att se Agatha Christie, säger fru Mallowan med uppriktig oberördhet.

Denna kvinna, så rikt begåvad med talang och det materiella goda som framgången ger, är så vitt man kan döma efter hennes författarskap och åsikter om mångahanda ting samtalsvis framförda, en fatalist och utvecklingspessimist. Hon trivs i Orienten, klimatet är härligt så när som på sandstormarna, österlänningen är en trevlig människa men låt honom vara i fred för västerländska påhitt. Rent ut blir det inte sagt, men man kan få det intrycket att i dessa västerländska påhitt inräknar Agatha Christie våra humanistiska ideal om individens värde och vördnaden för livet. Amerikanerna kommer till Orienten och propagerar för bättre barnavård, för bättre hygien, för sundare matlagning och – för allt möjligt. Ett sjukt barn i Orienten har inte stora livschanser (men det finns så många barn), en sjuk människa har över huvud taget inga lysande utsikter. Visst finns det sjukhus till exempel i Irak, och de är inte alls dåliga i anseende till den rent medicinska standarden. Men om den sjuke inte har anhöriga som kan följa med och ge honom mat och den vanliga omvårdnaden kan han nästan lika gärna stanna hemma och dö. De arabiska kvinnorna vill inte vara sjuksköterskor, sjukvård anses vara ett deklasserande arbete, sjuksköterskans yrke är inte stort mer ansett än en prostituerads i Västerlandet. Om det inte är annorlunda där den kristna missionen är verksam? För all del, det kan det vara, men den kristna missionen har ett stenbundet fält att arbeta på där islam råder och håller sitt starka grepp om människorna. Rättvisan är på samma gång hård och summarisk, glidande och släpphänt. Liv är billiga i Orienten, ett dråp straffas med döden, en avrättning är offentlig och någonting som man går och tittar på. En annan gång blir straffet av outgrundlig anledning helt efterskänkt, och missdådaren dyker upp igen i arbetsstyrkan vid dr Mallowans utgrävningar som om ingenting hänt.

Annons
X

Där kom vi nu in på frågan om dödsstraffet. Låt oss bortse från Orientens för humanistisk påverkan stenbundna fält och tänka bara på Västerlandet. Här bör väl inte dödsstraffet få finnas? Absolut bör det finnas och tillämpas, det är Agatha Christies kraftigt understrukna åsikt. Varför skulle inte den som tar ett liv också mista sitt? Från den inställningen går det inte att rubba henne med några argument, till exempel påpekandet att dödsstraffets så att säga praktiska verkan är obefintlig. Det begås många mord i England, där dödsstraff flitigt utmäts, och jämförelsevis mycket få i Sverige, där dödsstraffet är avskaffat, och det för övrigt i Sverige i flertalet fall rör sig om dråp i hastigt mod, ej överlagt mord. Varför låter ni en mördare leva, undrar Agatha Christie, en mördare är och förblir mördare. Det är den sats hon tillämpar i sina kriminalromaner, då hon ställer fram till läsarens begrundan och genomskådande en rad personer av vanlig, genomsnittlig hygglighetstyp, plockar av deras personlighet dess förskönande slöjor och pekar ut fläckarna av svaghet och fördärv i karaktärens struktur – och vrakar dem undan för undan tills mördarmänniskan påträffas. Ty enligt Agatha Christie finns det mördarmänniskor, medan "de andra" aldrig kan utsläcka ett liv, hur hårt provocerade och hur ynkliga stackare och dåliga karaktärer de än må vara.

Därmed vill hon ingalunda ha sagt att det inte finns nog av grums och dålighet på botten av alla människors väsen, exempelvis överskylda, aldrig uttalade starka ressentiment mot närstående familjemedlemmar och vänner, som kan skapa en liten lust att mörda. Mord i familjen är ett ofta återkommande tema i Agatha Christies historier. Det är för den skull läsningen av kriminalromaner kan ha en hälsosam, mentalhygienisk effekt! Det fiktiva mordet blir ett ställföreträdande utlopp för den undertryckta blodtörsten, för det hemliga begäret att bruka våld mot en odräglig medlem av familjekretsen… Inför så subtila psykologiska slutledningar kan man frestas att svälja ett leende; det är tänkbart att det varken är den intellektuella tankegymnastiken eller lusten att begå mord i fantasien, som kommer folk att flyga över sidorna i en kriminalroman utan helt enkelt spänningen och ivern att få veta vem som gjorde det. Och möjligheten att yvas över att man redan på sidan femtio hade sina misstankar åt rätt håll. Det tillfredsställer förståndshögfärden.

Debatten om dödsstraffet förs vidare en stund utan att någon av parterna viker från sina positioner. Agatha Christie kan sägas tala å hela den brittiska opinionens vägnar när hon med liv och lust håller på dödsstraffet. Att samhället helt enkelt utkräver hämnd när det tar ett liv i gengäld för det som utsläckts finner hon moraliskt riktigt. Att mördare bör betraktas som själssjuka och onormala individer som begår brott på grund av sin sjukdom, anser hon vara en överdriven och otrolig teori. Att en mördare kan förbättras och återföras till en rätt vandel betvivlar hon av nyssnämnda skäl: "en mördare är alltid en mördare". Efter tio år i fängelse? Bättre att bli hängd än sitta tio år i fängelse, tycker Agatha Christie. Sedan talar vi om något annat för att inte hamna i ovänskap.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Då Conan Doyle blev trött på den enorma uppskattning och förtjusning som mötte Sherlock Holmes – som han skapade för nöds och pengars skull, hans verkliga ambition var ju att skriva historiska romaner som ingen ville läsa – nedstörtade han mr Holmes i Reichenbachfallet. Men han fick plocka upp honom och väcka honom till nytt liv, därtill nödd av en rasande publik med sir Arthurs gamla mor i spetsen. Reagerar nutida hängivna läsare av kriminalromaner lika starkt? Agatha Christie har inte röjt några egna anslag mot monsieur Poirots liv, så man kan inte veta. Vi räknar ut att han nu måste vara en till åren kommen herre, pensionsmässig ett par gånger om. But still going strong. Sedan några romaner tillbaka blir han ibland avlöst av miss Marple, som känner sin engelska by i grunden – den engelska by som så ofta är skådeplatsen för brottet i en bok av Agatha Christie – och med röntgenögon fångar det hemliga mönstret av feghet, fruktan, skamset förtegna svagheter bakom byns raska och belåtna vardagsuppsyn. Hon är blid, hon stickar och virkar och vet. Själv bor Agatha Christie på en liten plats i Devonshire, hon är även född i Devon, i Torquay, större delen av den tid hon vistas i England. Man kan undra om inte folket på platsen kan vara lite förskräckt över att ha en så skarpsinnig och avslöjande dam mitt ibland sig, lite rädda att en dag få möta sitt eget ansikte såsom i en spegel i en roman av Agatha Christie. Jag tror väl inte det, säger hon, alla mina figurer är kompositioner, hopplockade av många bitar ur verkligheten. Men miss Marple har en förebild i verkligheten, det är Agatha Christies mormor, "en kvinna som kände igen ondskan hos människor men aldrig dömde och fördömde".

I nästa bok, den kommer i januari nästa år, är det Hercule Poirots tur att komma igen. Han löser gåtan i den nyss på svenska utkomna After the Funeral men det är inte den flitiga Agathas senaste, denna heter Destination unknown och kommer först på svenska i Svenska Dagbladet. Den är som några tidigare romaner mer en äventyrsroman och handlar om vetenskapsmännen som försvinner bakom järnridån. En stor överraskning väntar dem och läsaren bakom den beryktade ridån.

En förmodan att det måste vara roligt att skriva detektivromaner – när man är så skicklig – avvisas bestämt. Det är tråkigt och slitsamt att skriva detektivromaner, det roliga är över för författarens del när han, hon, sätter sig till skrivmaskinen. Det roliga är att fundera ut intrigen, sen blir det att skapa en mängd figurer, klä på dem en personlighet, tilldela dem en roll. Och det är mycket att hålla reda på i en detektivroman. I den stora massa beundrande brev som Agatha Christie får från tacksamma läsare kommer det ett och annat stänk av salt och kritik över borttappade ledtrådar, outförda slutledningar och sådant. Det värsta är att de ofta har rätt, säger Agatha Christie sorglöst. Men enbart roligt är det att skriva en detektivpjäs. Tidigare var det professionella scenförfattare som arrangerade hennes romaner för teatern. Deras verk tillfredsställde inte alltid författarinnan. Så började hon skriva sina scenversioner själv och upptäckte dramatiserandets tjusning. Och lätthet. Men pjäserna går så fasligt länge, att de ibland måste ha en årstidsretusch. Folk kan inte i oktober och november ha på scenen samma kläder och blommor på bordet och inte heller riktigt samma repliker – till exempel om vädret, detta älskade och rikt givande samtalsämne i England – som när pjäsen startade i april eller maj.

Hos Agatha Christie talar man dock inte om vädret, trots den hotfulla skyn utanför, den tjutande vinden kring knutarna. Brännbara samtalsämnen har en förmåga att ideligen slå gnistor omkring henne. Knappt har vi begravt dödsstraffet förrän den sociala utjämningen, klasskillnadens uppmjukning i ett demokratiskt samhälle kommer på tal. Agatha Christie tror inte på moderna sagor om sådana saker. Om än ståndscirkulationen blir aldrig så livlig, kommer en annan makt med i spelet och sätter skrankor mellan människorna, penningens. Hon väljer som exempel ett par unga kvinnor, skolkamrater och barndomsvänner. Den ena gifter "upp sig" i samhället, den andra "ned sig", den ena med en rik man, den andra med en till inkomsten högst vanlig medborgare. Hur skall de kunna upprätthålla vänskap och umgänge? En röst i sällskapet föreslår att man dricker kaffe tillsammans i det enkla hemmet och äter middag i det förmögna! Och efter kaffet spelar man rummy med en tiondels öres poäng och i det förmögna hemmet efter middagen bridge med en insats av hundra pund, fyller Agatha Christie i med glad sarkasm. Hur tror ni det går ihop?

Kriget var ju den store utjämnaren, påpekas det vidare. Det kastade samman människor från vitt skilda kretsar i samhället, gjorde dem till kamrater och jämlikar i civilförsvaret, i gemensamma ångestfyllda vaknätter under bombanfallens skräck och fasor. Det medges med en suck från Agatha Christie, hennes styvdotter tjänstgjorde som brandvakt tillsammans med en brevbärare och gifte sig med honom. Om äktenskapet är lyckligt och bra? Jo jo, för all del – men ni förstår väl ändå…

Själv har Agatha Christie en dotter från ett föregående äktenskap med kapten Archibald Christie, flygare i förra världskriget. Dottern bär det ljuva namnet Rosalind och är ungefär jämngammal med Agatha Christies författarskap, som inleddes för trettiofem år sedan med The mysterious Affair at Styles. Hur hon kom att upptäcka sin talangs guldgruva påstår hon att hon inte längre minns – det är ju så länge sedan! Men i en stor amerikansk tidskrift, som nyligen som det tycktes i förargelse på ett taktlöst sätt drog fram omständigheterna kring hennes skilsmässa från kapten Christie, berättades det att "Den mystiska affären på Styles" – Styles var namnet på hennes dåvarande hem – kom till på grund av ett vad med Agatha Christies syster. Vadet gällde möjligheten att skriva en detektivhistoria i vilken "man inte skulle kunna veta vem som hade begått brottet".

Nu har skymningen tätnat i mrs Mallowans eleganta och överfyllda vardagsrum så starkt att värdinnan nästan plånats ut i skuggorna och bara existerar som en varm och ivrig röst, ett villigt porlande skratt. Kanske också gästen vill sjunka in i skymningen i ett obekvämt minne av att Agatha Christie komponerar sina figurer "av bitar ur verkligheten". Själv är hon allt annat än en komposition av småbitar, en dynamisk personlighet gjuten i ett stycke, i hög grad i besittning av det moraliska modet att våga stå för sina åsikter, förbluffande omoderna åsikter. En paradoxal författarinna som med det strängaste moraliska allvar roar världen genom att spegla ondskan.

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Agatha Christie (1890–1976).

Bild 1 av 2
Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X