Annons

Agambens tänkande får välkommen belysning

Under strecket
Publicerad

Res Publica nr 62/63

Häromveckan stod i Aftonbladet en artikel om australiska läger för båtflyktingar, där människor placerats i oviss väntan. De beskrevs som Australiens egna Guantánamos, vilket sätter i relief ett minst sagt oroväckande problem i västerländska demokratier i dag. Det handlar om undantagstillståndet: det upphävande av rätten som den tyske rättsfilosofen Carl Schmitt en gång använde för att definiera den suveräna makten. Vad innebär det att dessa fickor i rättsstaten öppnas här och nu? Vilka etiska och politiska implikationer ligger inkapslade i praktiken?
Den som vill fundera vidare i saken - och det borde gälla var och en - ska uppsöka det senaste numret av tidskriften Res Publica. Det är ägnat den italienske filosofen Giorgio Agamben, en av dem som med störst konsekvens bearbetat dessa frågor i samtiden. Han ser i denna hantering av människor - vars mest skrämmande inkarnation under modern tid står att finna i de nazistiska lägren - en reduktion av subjektet till vad han kallar
”det nakna livet”, en term hämtad från Aristoteles distinktion mellan zoe (livet avskalat alla bestämningar) och bios (det liv som antagit en form).
Men för Agamben handlar det inte om att på nytt tillskriva zoe ett eller annat attribut (valfrihet, autonomi, etc), som kunde återföra den blottställde till den gemenskap hon uteslutits ur. I stället gäller det att uppfinna en etik, som tar sin grund i just detta nakna, stukade, tömda liv.
I Res Publica får Agambens komplexa analyser av samtidens ”biopolitik” ge energi och perspektiv åt ett flertal essäer, om allt från dansk flyktingpolitik till Benignis film ”Livet är underbart”. Det mest övertygande bidraget är dock Christian Nilssons undersökning av det mänskliga och djuret - en text som öppnar flera dörrar, även om dess försvar för Heidegger gentemot Agamben förblir oavslutat.

Annons
Annons
Annons