Annons
X
Annons
X

Pernilla Ståhl: Afrikas italienska sår är ännu oläkta

(uppdaterad)

Även under första hälften av 1900-talet var båttrafiken med ­emigranter tät mellan Libyen och Italien, men den gången var det italienarna som flyttade till ”det förlovade landet”. Nya böcker belyser spåren av Italiens historia som afrikansk kolonialmakt.

Italienska kolonisatörer på väg till Libyen vid kajen i Venedig den 13 november 1939.
Italienska kolonisatörer på väg till Libyen vid kajen i Venedig den 13 november 1939. Foto: AOP

UNDER STRECKET

En solig oktobermorgon går närmare 20  000 emigranter ombord på en båt för att färdas över Medelhavet. De lämnar fattigdom och överbefolkning, och hoppas på bättre framtidsutsikter i det nya landet. Färden går från Italien till Libyen. Året är 1938. Välregisserade journalfilmer från tiden visar triumfatoriskt hur familjer med nyfödda barn ska föra den italienska fascistiska civilisationen vidare. På kajen i Venedig står folk med flaggor och vinkar.

Ett år senare, 1939, bor nära 110  000 italienare i Libyen, och de fascistiska myndigheterna estimerar att siffran på 60-talet kommer vara en halv miljon.

I Eritreala colonia primogenita, den förstfödda kolonin – som kom i Italiens ägo 1890, bor vid den här tiden närmare 100 000 italienare. I huvud­staden Asmara, som med sina kaféer, barer och pizzerior går under namnet Piccola Roma, det lilla Rom, ­utgör italienarna mer än hälften av befolkningen.

Annons
X

Nu när Medelhavet fylls av båtar med hoppfulla migranter i den andra färdriktningen, ger det ­italienska koloniala äventyret i Libyen och på ­Afrikas horn onekligen perspektiv på termer som ”invasion” och ”kulturell erövring”, ord som hörs
i retoriken kring flyktingar som riskerar livet för att nå andra sidan av Medelhavet.

Redan 1911, då delar av den blivande kolonin ­Libyen erövrats, uppmuntrades italienska nybyggare att resa över Medelhavet. Men det var med skapandet av det moderna Libyen år 1934 som en mer storskalig emigration tog fart. Guvernören Italo Balbo övertalade då Benito Mussolini att ena de tre italienska kolonierna Tripolitania, Cirenaica och Fezzan till ett land: Libyen.

Italiens massiva och statligt subventionerade migrationspolitik på 30-talet till kolonierna gav den fascistiska regimens territoriella erövringar legitimitet på hemmaplan. Den nya kolonin Libyen kunde generera inkomster till moderlandet, men minst lika viktigt för imperiebyggarna var det långsiktigt strategiska målet att befolka kolonin. För den generation som fått möjligheter att arbeta och växt upp i Libyen skulle det nya landet vara ett naturligt och lojalt ”hemma”.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Den italienska regimen saluförde Libyen som ”det förlovade landet”, och i linje med Mussolinis agrara satsningar i moderlandet var det jordbruk som uppmuntrades. Genom expropriering av mark, subventioner till jordbrukarna och gynn­samma förutsättningar för italienska företag skulle ökenlandskapet fyllas med olivlundar, mandelträd och vinrankor. Färdigställda byar på den libyska landsbygden väntade de nya jordbrukarna. Här fanns en igenkännlig arkitektonisk struktur, med torg, kyrka, skola, fascismens hus, och matbutik.

    Benito Mussolini besöker den antika staden Leptis Magna i Libyen 1934. Foto: AOP

    Den 9 januari 1939 införlivades kolonin Libyen
    i själva Italien, på samma sätt som Frankrike inkorporerat Algeriet 1848. Över en natt befann sig plötsligt alla libyer inte i Libyen – utan i Italien. Ett land som de inte kunde få medborgarskap i, eftersom de enligt ett nytt dekret inte uppfyllde kriterierna för det speciella medborgarskap som krävdes, ”citta­dinanza italiana speciale”. Libyerna förvandlades paradoxalt nog till strandsatta immigranter i sitt eget land.

    Och landet såg nu annorlunda ut. I Tripoli fanns nya gator med namn som Via Cavour, Via Leonardo da Vinci, Via Dante, Passegiata Maresciallo Badoglio… Nya imposanta officiella byggnader, som talade maktspråk, kantade gatorna. Antropologen Mia Fuller, som skrivit flera böcker om den italienska kolonialismen, menar att det främsta kriteriet för dessa officiella byggnader var ras. Segregationen skulle vara solklar. Byggnadernas funktion var, enligt Fuller, att ”konfrontera den lokala befolkningen med italiensk makt.”

    Om det fascistiska Italiens vidlyftiga arkitektoniska ambitioner i Libyen skriver Vittoria Capresi i antologin ”Colonial architecture and urbanism in Africa. Intertwined and contested histories” (red Fassil Demissie, Ashgate, 2012). Både den och den nyss utkomna ”Modern architecture and its representation in modern Eritrea” (Ashgate) av Sean ­Anderson ger intressanta inblickar i hur Italien i Afrika använde sig av arkitektur för att befästa sin makt, men väcker också frågor kring komplexiteten i att beskriva koloniala samhällen. De nya städerna stod också för en modernitet, en plats där det gick att bryta mot patriarkala normer i hembyn. I Libyen kallas ibland den italienska tiden för ”guld­åldern”.

    På 20- och 30–talet hade italienska arkitekter möjlighet att experimentera med arkitektur och stadsplanering i stor skala i Libyen. Jakten på den optimala koloniala arkitekturen gav också genklang i en livlig debatt på hemmaplan om modernitet, rationell arkitektur och så kallad tropisk arkitektur. Arkitekterna vände sig mot det de såg som tafatta, europeiskt (läs: franskt) omtolkade moriska inslag i den koloniala arkitekturen, och strävade i  stället efter en ny, ren och autentisk form. Ambitionerna var högt satta och gentemot andra europeiska stater som hade haft kolonier länge fanns hos italienarna också ett mindervärdeskomplex. Nu skulle Italien visa att det inte bara kunde skapa ett imperium, utan också bli dominerande inom arkitektur.

    Efter noggranna dokumentationer av den lokala byggnationen i territoriet drog ledande arkitekter, däribland Carlo Rava, slutsatsen att dessa enkla ­inhemska vitkalkade hus bar spår av romarriket.
    I territoriet fanns många unika lämningar från romarriket, som nu förtjänstfullt grävdes fram, men som också fick tjäna som bevis för att Libyen alltid hade tillhört Italien. Under varje moské fanns alltid en romersk lämning. Libyen blev utan historia, kultur och egen identitet i denna nya historieskrivning.

    Cinema Impero i Asmara, Eritrea, byggt 1937. Foto: Eric Lafforgue/AOP

    Den moderna italienska koloniala arkitekturen hämtade inspiration från den arabiska, men eftersom det sättet att bygga sågs som en fortsättning av det romerska, var den nya arkitekturen alltså en ­logisk fortsättning av den tidigare historien. Här gick Italiens arkitekter hand i hand med Mussolinis imperialistiska drömmar. Carlo Rava menade att den inhemska arkitekturen var ytterst lämpad för klimatet i Libyen, och att den var en kvarleva från de ideal som fanns under romartiden. Tiden mellan romarriket och Mussolinis imperium var en parentes i historien.

    Den fascistiska regimen uppmuntrade också till turism i denna nya, eller nygamla, del av Italien. ­
    Genom att besöka de romerska ruinerna skulle italienska turister se kopplingen till dagens imperium. Turistguiden ”Guida d’Italia della Consociazione turistica italiana” omfattade guider till alla italienska regioner, och 1937 kom en om Libyen. Följande år kom en om ”Africa orientale italiana”, om hur man tar sig runt i Somalia, Eritrea och Etiopien.

    Till skillnad från i Libyen gjorde italienarna
    i Eritrea inga försök att omtolka inhemsk arkitektur. Här fanns inga romerska lämningar som kunde ge den territoriella erövringen kulturell legitimitet. Huvudstaden Asmara byggdes, och det som funnits där tidigare suddades bort ur historien.

    ”Jag är i Afrika, i Asmara, endast 15 grader norr om ekvatorn, och jag måste påminna mig om att jag inte är i en liten stad i södra Italien. Här finns italienska gator, italienska byggnader, italienska människor”. Så skrev Harald Lechenberg 1935
    i National Geographic om framväxten av det moderna Eritrea. Bortsett från närvaron av italienare är beskrivningen fortsatt giltig för dagens Asmara. Att besöka stadens centrum är en minst sagt märklig, men ur arkitektoniskt perspektiv fascinerande, upplevelse. Här finns många byggnader som är unika, som till exempel den futuristiska bensinstationen Fiat Tagliero.

    Bensinstationen Fiat Tagliero i Asmara, Eritrea. Foto: AOP

    Mussolinis italienska imperium i Afrika tog slut under andra världskriget. Italien lämnade ­efter sig en smutsig och blodig historia av övergrepp, som landet ännu inte gjort upp med. Det finns många minnesskrifter om soldaters heroiska insatser i Nordafrika och Afrikas horn och även personliga berättelser om hur illa de italienare som deporterats från Libyen av diktatorn Gaddafi 1970 behandlades av de italienska myndigheterna, men inte många kritiska analyser kring erövringarna. Italien lämnade också ett stort modernistiskt arkitektoniskt arv efter sig i Nordafrika och på Afrikas horn.

    Vad händer med detta arv, vilken funktion har byggnaderna nu, och är det något eftervärlden bör se till att bevara? Går det att separera byggnaderna från deras historia?

    Vad gäller Libyen, som efter den italienska ockupationen har haft fortsatt auktoritärt styre och nu befinner sig i ett stadium av fullständig kollaps, är framtiden för det italienska arkitektoniska avtrycket oklar.

    I Eritrea, där förtrycket är en orsak till att många eritreaner nu försöker ta sig över havet till Europa, vill myndigheterna göra byggnader i staden till ett av FN-organisationen Unescos världsarv.

    Samtidigt finns i italienska städer många okommenterade minnesmärken från det koloniala äventyret i Libyen, Etiopien, Eritrea och Somalia: allt från monument över heroiska erövringar till krigsförbrytares namn på gator och piazzor. Häromdagen träffade jag en eritreansk migrant som lyckats ta sig över Medelhavet i en överfull båt. Han gick över Piazza dei cinquecento utanför Roms centralstation. Piazzans namn har allt och inget att göra med migranten. Namnet, cinquecento, syftar på de 500 italienare som dog vid slaget i Dogali när de var på väg att erövra Eritrea.

    Annons

    Italienska kolonisatörer på väg till Libyen vid kajen i Venedig den 13 november 1939.

    Foto: AOP Bild 1 av 4

    Benito Mussolini besöker den antika staden Leptis Magna i Libyen 1934.

    Foto: AOP Bild 2 av 4

    Cinema Impero i Asmara, Eritrea, byggt 1937.

    Foto: Eric Lafforgue/AOP Bild 3 av 4

    Bensinstationen Fiat Tagliero i Asmara, Eritrea.

    Foto: AOP Bild 4 av 4
    Annons
    X
    Annons
    X