Annons
X
Annons
X

Anders Alvestrand: Adrenalin – livsfarligt och ändå livsviktigt

(uppdaterad)

Det såldes som universalmedicin mot en mängd åkommor och en domare tvingades avgöra om kroppsegna substanser kan patenteras. Viktigast var att upptäckten av adrenalinet gav läkarvetenskapen en första insikt om hur kroppens hormoner fungerar.

Forsrännare söker adrenalinkickar för nöjes skull. Foto: AOP
Forsrännare söker adrenalinkickar för nöjes skull. Foto: AOP

UNDER STRECKET

Förre USA-presidenten George Bush den äldre firade sin 90-årsdag i fjol ett med ett fallskärmshopp från 2000 meters höjd och landade oskadd. Han säger att han tycker om spänning och att han älskar adrenalinet. Och i SvD kunde man nyligen läsa att tidningens redaktion förvandlas till ett ”inferno av adrenalin, rödkindade medarbetare, hastiga ståmöten, reviderade befälsordningar och snabba beslut” när en nyhetsbomb briserar (29/1).

Vad är adrenalin? I boken ”Adrenaline” (2013) redogör den amerikanske medicinprofessorn Brian B Hoffman lättillgängligt, engagerande och med många intressanta utvikningar för upptäckten av adrenalinet och dess egenskaper som signalsubstans för reglering av olika kroppsfunktioner och om hur forskning kring adrenalin belönats med flera Nobelpris.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Redan från början i boken förstår man att adrenalin är en livsviktig men samtidigt en livsfarlig substans. I början på 1990-talet inträffade påfallande många hjärtstillestånd på ett sjukhus i Massachusetts i USA när en viss ung sjuksköterska tjänstgjorde. Man fann först ingen annan förklaring än slumpen, men kunde småningom bevisa att sköterskan gav patienterna injektioner med adrenalin. Varför hon gjorde det var oklart, kanske för att själv få en adrenalinkick av den hektiska aktivitet som larmet om ett oväntat hjärtstillestånd orsakar på en sjukhusavdelning.

    Annons
    X

    Man kan säga att adrenalinets historia börjar då den åldrande fransk-amerikanske fysiologen Edouard Brown-Séquard år 1889 rapporterade att han återfått sin vitalitet och sin sexuella förmåga sedan han druckit ett extrakt av fårtestiklar, och att även hans fru var nöjd. Hans rapport stimulerade fler vetenskapsmän att undersöka effekterna av extrakt från andra organ. En engelsk allmänläkare lät 1893 patienter dricka extrakt av binjurar från får och kalvar och fann att detta orsakade en sammandragning av pulsådern vid handleden. Tillsammans med fysiologer visade han sedan att injektion av extraktet omedelbart ledde till kraftig ökning av hjärtfrekvensen och högt blodtryck. Effekten var snabbt övergående men upprätthölls om extraktet gavs kontinuerligt.

    Senare visade två polska läkare att den aktiva substansen utsöndrades från binjurarna till blodet. Binjurarna, som länge betraktades som organ utan någon funktion, sitter som små mössor på toppen av njurarna och har ett yttre och ett inre skikt, bark och märg, liksom njurarna, men har inte något direkt samband med dessa. Man kunde visa att den aktiva substansen kom från binjuremärgen. Insikten om att en substans som utsöndras till blodet från ett organ kan styra funktionen i andra organ i kroppen var epokgörande och ledde till en jakt efter och påvisande av aktiva substanser också i andra organ. Några årtionden senare hade en lång rad sådana aktiva substanser eller hormoner (från ett grekiskt ord med betydelsen ”jag påverkar”) upptäckts, till exempel insulin, östrogen och testosteron.

    Iakttagelsen att en substans från binjurarna drog samman blodkärlen och höjde blodtrycket satte igång en kapplöpning för att identifiera och, förhoppningsvis, utveckla det aktiva ämnet till ett läkemedel. I USA sökte en forskare patent på substansen under namnet adrenalin (från latinets ad, nära, och ren, njure), men konkurrenter protesterade med argumenten att substansen inte var tillräckligt renad och att man inte rimligen kunde få patent på något som förekom naturligt i kroppen. Efter domstolsförhandlingar med flera dagar av invecklad kemiteknisk argumentering godkände domaren patentet med motiveringen att ”en substans kan patenteras om den är tillräckligt isolerad från dess i kroppen naturligt förekommande form”. Han avslutade med en kommentar som blivit klassisk: ”Jag kan inte avsluta dessa förhandlingar utan att fästa uppmärksamheten på lagens märkliga villkor, som möjliggör för en man utan några som helst kunskaper i kemi att avgöra ett mål som detta”.

    Vid förra sekelskiftet var hanteringen av läkemedel oreglerad. Adrenalin började marknadsföras 1901, och eftersom substansen visats dra ihop blodkärlen prövades preparatet snabbt mot blödningar och diverse åkommor i ögon, näsa, mun, mage och tarmar, mot hemorrojder och blödning från livmodern efter förlossning. Adrenalin påstods på lösa grunder hjälpa mot allt från sängvätning och gonorré till polio och böldpest. Men när USA:s president William McKinley blivit skjuten i magen av en anarkist 1901 och några dagar senare var döende hade injektioner av adrenalin ingen effekt, vilket nog bidrog till att dess roll som universalmedicin blev kortvarig. Den viktiga iakttagelsen att adrenalin hade god effekt vid astma var dock väl grundad, även om man först långt senare förstod att andningen förbättrades på grund av att adrenalin får muskulaturen i luftrören att slappna av så att de vidgas. En injektion av adrenalin används fortfarande som livsräddande åtgärd vid svåra allergiska reaktioner eller livshotande astmaanfall och cirkulatorisk chock.

    Effekterna av adrenalin liknade dem som förmedlas av sympatiska nerver, som utgår från ryggmärgen och reglerar funktionen hjärta och kärl, mage, tarmar och andra inre organ som Försynen i sin vishet bestämt skall ligga utanför vår viljemässiga kontroll. Och fortsatta studier visade att de sympatiska nerverna producerade små mängder adrenalin i hjärtmuskel, lungor och artärernas väggar, och att nervimpulserna överförs från nervernas ändar till cellerna i dessa organ – inte av en elektrisk impuls utan av en kemisk substans, som man först trodde var adrenalin. Den svenske fysiologen Ulf von Euler visade 1946 att det aktiva ämnet var noradrenalin, ett förstadium till adrenalin, en upptäckt som gav honom ett Nobelpris 1970.

    Bortsett från dess roll vid överföring av nervimpulser har noradrenalin liknande effekter som adrenalin. För att dessa substanser skall påverka cellerna måste de bindas till receptorer på cellernas yta. Den amerikanske forskaren Raymond Ahlquist visade i början på 1950-talet att det fanns fyra olika receptorer som svarade för olika effekter, och man har senare utvecklat farmaka som stimulerar eller blockerar dessa så kallade alfa- och betareceptorer. Dessa läkemedel spelar nu en ovärderlig roll i behandlingen av högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdomar, astma och prostataförstring.

    Som svar på fara eller ett upplevt hot eller andra starka sinnerrörelser aktiveras det sympatiska nervsystemet som en ryggmärgsreflex, och olika organ stimuleras direkt, samtidigt som binjurarna får en signal att utsöndra adrenalin och noradrenalin till blodet. Detta resulterar i ökad hjärtfrekvens, ökat blodtryck, styrning av blod från olika inre organ till muskulaturen och frisättning av socker från levern som bränsle till musklerna, allt för att göra kroppen redo för kamp eller flykt. De flesta individer upplever ett måttligt adrenalinpåslag positivt, de känner sig starka och alerta och självtilliten ökar – på gott och ont. Men vissa blir beroende och vill hela tiden balansera på kanten till stupet eller ger sig in i meningslösa, aggressiva diskussioner bara för att känna adrenalinet rusa.

    Det skulle föra för långt att här beskriva hur adrenalinets stimulering av cellerna i olika organ omsätts i olika typer av kemiska reaktioner, men det är av intresse att nämna att stimulantia som kokain och amfetamin och i viss mån kaffe (kaffein) på varierande sätt förstärker och förlänger effekten av adrenalin. Beroende på drog och dos ger de adrenalinkickar av olika grad och varaktighet.

    Olika organismer flyr på olika sätt. Vissa fiskar, ödlor och andra amfibier har celler som under inverkan av adrenalin kan växla färg så att de kan smälta in i omgivningen och gömma sig vid hotande fara, eller så att en hane kan pråla för att imponera på en hona. Adrenalin stimulerar också bioluminiscens hos vissa insekter och vattenorganismer. Kontinuerlig tillförsel av adrenalin kan få en lysmask att utan uppehåll lysa i ett dygn, men sedan dör den.

    Också hos människan beror det på dosen om adrenalinet har positiva eller negativa effekter. Tumörer i binjuren kan ge upphov till livshotande högt blodtryck, hjärtklappning, svettningar och huvudvärksattacker. Dwight (”Ike”) Eisenhower, som ledde invasionen i Normandie 1944 och som 1952–1960 var USA:s president, hade ett flertal hjärtinfarkter och ofta svår huvudvärk i samband med kraftig blodtrycksstegring. Efter hans död fann man vid obduktionen en adrenalinproducerande tumör i ena binjuren. Som om det inte skulle ha räckt med de adrenalinkickar som följde med att vara överbefälhavare och president.

    Liksom när det gäller andra droger kan vissa individer få problem även vid måttliga doser adrenalin. I ett friskt hjärta vidgas kranskärlen vid fysisk ansträngning för att hjärtmuskeln skall få tillräckligt med syre. Om kranskärlen är förträngda eller stela på grund av fett- och kalkpålagringar (ateroskleros), och inte kan vidgas, kan även ett måttligt adrenalinpåslag, orsakat av sinnesrörelser som sorg, glädje, anad fara eller bara måttlig spänning, leda till syrebrist i hjärtat.

    Om syrebristen blir långvarig kan det leda till vävnadsskada, det vill säga hjärtinfarkt. När England förlorat mot Argentina efter straffläggning 1998 ökade antalet hjärtattacker kraftigt, och samma sak inträffade vid VM i Berlin 2006 när hemmalaget spelade sina matcher. Kinesiska forskare rapporterade 2011 ett tydligt samband mellan kursrörelser på börsen i Shanghai och dödligheten i hjärtinfarkt. Under perioder med markanta kursrörelser – både uppåt och nedåt – var dödligheten markant högre än under perioder då kursen låg stilla. Man tror att adrenalinkickar kan ha bidragit till detta.

    Varken att titta på fotboll eller att handla med aktier verkar alltså vara alldeles ofarligt, och man frestas att tro att den lugna vardagen, som inte alltid upplevs så spännande, kanske kan vara bra för hälsan i det långa loppet.

    Anders Alvestrand
    är professor emeritus vid Karolinska Institutet.

    Annons
    Annons
    X

    Forsrännare söker adrenalinkickar för nöjes skull. Foto: AOP

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X