Annons
X
Annons
X

Adonis: ”Arabvärlden behöver inte tolerans, utan jämlikhet”

Ständigt Nobelpristippade Adonis har tilldelats årets Stig Dagerman-pris. SvD träffade den både hyllade och kontroversiella poeten och aktivisten i Paris. Det blev ett samtal om sexismen i Mellanöstern, problemen med den arabiska våren och hemlandet Syrien, som han inte fått besöka på två decennier.

Foto: Alexandre Meneghini/AP

Kriget i Syrien har eskalerat till ett inferno, med över 12 miljoner människor på flykt och över en kvarts miljon dödade. Den ständigt Nobelpristippade syriske poeten Adonis – som i veckan tilldelades 2016 års Stig Dagermanpris – träffade jag första gången 2013. Då var han på ett strålande humör, men oerhört skeptisk till den arabiska våren. När vi nu återigen möts i Paris är han 86 år fyllda, blek och gravallvarlig men vital för sin ålder, och ögonen är lika livfulla som vanligt. Kanske har han det i generna; Adonis mamma blev 107 år.

2013 hade diktsamlingen ”Zocalo” (Mercure de France, översättning från arabiska av Vénus Khoury-Ghata) nyligen publicerats på franska och hyllats av kritikerna. Sedan dess har Adonis nästan uteslutande ägnat sig åt att tala om den arabiska våren och den syriska frågan i franska, arabiska (al-Jazeera) och engelskspråkiga medier (CNN, BBC), ofta på ett för arabvärlden ovanligt frispråkigt och därmed också kontroversiellt sätt. Enligt Adonis förläggare i Sverige, Hesham Bahari på Alhambra, har författaren flera gånger varit nära att få en fatwa över sig.

Adonis har också givit ut två fackböcker, ”Printemps Arabes. Religion et révolution” (Éditions de la Différence, 2014), som samlar föredrag och artiklar om just den arabiska våren, samt ”Violence et islam” (Seuil, 2015). Inte minst är Adonis en outtröttlig förkämpe för kvinnans frigörelse i arabvärlden.

Annons
X

– Man måste försvara det kvinnliga som en position. Själva universum, skapelsen, är kvinnlig, säger Adonis.

Adonis namn är taget och motsvaras i den sumerisk-babylonska mytologin av Tammuz, växtlighetsguden. Som poet har han gjort sig känd för en diktning med rötterna i det kosmiska kretsloppet i form av födelse, död och återuppståndelse. Under ungdomen i Syrien var Adonis anhängare till ett vänsterparti nära trotskisterna, som i enlighet med Leo Trotskijs teorier förfäktade en ”permanent revolution”. Redan 1956 tvingades han fly från Syrien till Beirut av politiska skäl. Adonis har inte fått besöka Syrien på två decennier, och hans böcker är förbjudna i hemlandet. Han är också utesluten ur det arabiska författarförbundet. Att han ställde sig tvekande till den arabiska våren innebar fler nya fiender.

– Men jag såg bara hur en diktatur skulle ersättas av en annan. Alla var emot mig. Nu säger alla att jag hade rätt. Men ibland vill man inte få rätt, eller hur?

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Titeln på Adonis senaste diktsamling, ”Zócalo”, betyder heligt torg och är även namnet på det stora torg i den gamla stadskärnan i Mexico City som en gång i tiden var aztekernas samlingsplats. I boken formulerar Adonis, som skrev dikterna efter ett besök i Mexiko, sin samhälls-, religions- och kulturkritik i poetiska termer. Texterna gifter ihop arabisk mystik med mayakulturen. Det är en rasande, soldyrkande, ungdomlig poet som kommer till uttryck, och som frågar sig om inte universum vore bättre utan människan och hennes krigiska later.

    Adonis stora verk ”Boken. Platsens gårdag nu, del I–III” anses av många vara det främsta som skrivits på arabiska de senaste decennierna. (De två första delarna finns i svensk översättning av Hesham Bahari, utgivningen av den tredje delen är planerad till 2017.) I detta mäktiga verk levandegörs poeten och upprorsmannen al-Mutanabbis liv och gärningar under 900-talet. al-Mutanabbi fängslades men frisläpptes och ägnade sedan resten av sitt liv åt poesi. I ”Boken” går Adonis igenom de mystiska, esoteriska och upproriska inriktningar av islam, som sufismen, som brutalt krossats av den härskande klanen.

    När vi träffas hänvisar Adonis till sin bok om al-Mutanabbi, och påpekar att den arabiska våren inte är det första upproret i arabvärlden.

    – Vi har genom århundradena sett betydligt mer radikala och genomgripande uppror. Alla har slagits ned brutalt av den härskande makten. Inget uppror kan lyckas så länge man inte har en konstitution som skiljer på stat och religion, en lagstiftning som bygger på jämlikhet – mellan män och kvinnor, judar, muslimer, kristna, ateister, buddhister och så vidare. Vi behöver inte i första hand tolerans utan jämlikhet. Utan jämlikhet är arabvärlden dömd att gå bakåt i all evighet.

    Finns det någon annan religion som i likhet med islam så den till milda grad objektifierat kvinnan?

    I Adonis senaste bok ”Violence et islam” visar poeten hur djupt förtrogen han är inte bara med de arabiska litterära och filosofiska traditionerna, utan också de västerländska. Tillsammans med Houria Abdelouahed, psykoanalytiker, översättare och författare med arabisk bakgrund, företar sig Adonis via närläsning en veritabel feministisk dekonstruktion av islams grundpelare – Koranen.

    Slutsatserna är inte nådiga. Enligt Adonis och Abdelouahed är islam en ytterst våldsam religion, med grunden i affärer och erövring. Koranen är en sexistisk bok som utlovar oändliga orgasmer till män; kvinnan är enbart ett medel för att uppnå detta.

    Dessutom, menar Adonis och Abdelouahed, har den arabiska våren försämrat situationen för kvinnorna i arabvärlden. Det gäller i Egypten, men också i Syrien där IS behandlar kvinnor som ett njutningsmedel och en handelsvara. Även i Tunisien har utvecklingen börjat gå bakåt, trots att Bourgiba efter avkolonialiseringen 1956 genomförde en sekulär lagstiftning och kvinnor där har haft i stort sett haft samma rättigheter som män i mer än ett halvsekel.

    I ”Violence et islam” berättas om tunisiska män som föredrar att gifta sig med kvinnor från andra arabländer eftersom de uppfattar den tunisiska kvinnan som för krävande.

    – Finns det någon annan religion som i likhet med islam så den till milda grad objektifierat kvinnan? Hur kan en revolution kalla sig revolution om den inte har kvinnans frigörelse på agendan?

    Adonis är även starkt kritisk till många partier i Gamla testamentet. Han är uppvuxen som alawit, en muslimsk riktning som ligger nära gnostisk kristendom. I likhet med shiamuslimerna tror alawiter att Muhammeds svärson Ali ska återkomma och förlösa människorna, som Jesus en gång gjorde enligt kristendomen. Jesus var en stor poet, menar Adonis, som ser sig själv som sekulär – har han en tro så är den mytisk och polyteistisk, säger han. Han ser högkulturerna i Mesopotamien som överlägsna de stora monoteistiska religionerna ur humanistisk och kulturell synvinkel. Adonis tror helt enkelt inte på en sanning, en monolitisk struktur. Kanske är han den sista överlevande postmodernisten.

    Syrierna är ett klokt, välutbildat folk, uppvuxna i det land där civilisationens vagga stod.

    De arabiska länderna måste ta sig ur stam- och klantänkandet och religionen måste vara en privatsak, hävdar Adonis.

    Men islam bygger ju på just detta: att religionen ska genomsyra hela samhällslivet.

    – Ja, men det får den sluta med om det någonsin ska bli fred i världen. Nu bombar Saudiarabien Jemen på obskyra religiösa grunder, och världen bara tittar på. Visserligen vill jag inte att väst, eller öst, till exempel Ryssland, ska gå in med vapenmakt, det gör bara situationen värre. Men det finns väl andra vägar att sätta press på Saudiarabien?

    – Alla arabiska regimer som bygger på islam är teokratiska, tyranniska och mordiska, säger Adonis med ett dramatiskt tonfall.

    – Och märk väl att jag pratar om staterna, inte människorna.

    Detta sakernas tillstånd har enligt Adonis rått sedan 1200-talet, mongolernas invasion och Osmanska väldets grundande. Sedan dess har islam stått och stampat och blickat bakåt; försökt röra sig tillbaka mot en förgången guldålder.

    – Om vi inte kan skapa en sekulär, civil konstitution i Syrien nu, så vet jag inte när. Syrierna är ett klokt, välutbildat folk, uppvuxna i det land där civilisationens vagga stod, där skriftspråket uppstod, de första lagarna skrevs, de första odlings- och bevattningsmetoderna infördes och så vidare. Det syriska folket är klokt, härskarna är det inte.

    Men hur ska det gå till när regimerna, deras anhängare och deras motståndare är beredda att ta till besinningslöst våld mot den Andre, mot meningsmotståndare?

    – Ja, det är hemskt, de tycker sig ha gudomligt mandat att döda för att det står i Koranen; varje bokstavstroende muslim tycks uppfatta sig som en Gud med rätt att härska över liv och död. Gud står ju omnämnd i Koranen som den store hämnaren. Men man måste tro att det finns en väg framåt; först fred, sedan lagliga förändringar. Sådant som faktiskt en gång omskapat Tunisien.

    Hur kommer det sig att Adoins inte är rädd för de dödshot som han har hängande över sig, undrar jag. Han viftar bort frågan, närmast upprörd.

    – Varför skulle jag? Jag är inte rädd. Jag är poet och jag ägnar mig åt texter. Och jag har tagit Koranen på allvar. Man måste vara ödmjuk och respektera alla människor. Visst får jag hot på nätet, men jag ignorerar dem. Jag går inte i svaromål. Jag har erbjudits polisbeskydd men jag har avböjt. Jag är en privatperson som respekterar alla människors rätt till en egen tro och en egen åsikt.

    Vad säger då Adonis om den samtida arabiska litteraturen och poesin?

    – Det bästa skrivs av kvinnor. De utmanar den rådande ordningen och det måste en författare göra. De intar en rebellisk position visavi kvinnans ställning och traditionen över huvud taget, till exempel Alem Rajai från Saudiarabien och Saleh Sania från Syrien.

    – Men över huvud taget tycker jag att poeterna borde ägna sig mindre åt sexualiteten – vilket de gjort ett tag nu – och mer åt att utmana och ifrågasätta islams metafysik. De arabiska författarna har idag en stor uppgift i att medvetandegöra människor med det de skriver. Förändringen måste komma underifrån och inifrån, men också genom lagstiftning.

    Carina Waern

    Annons
    Annons
    X
    Foto: Alexandre Meneghini/AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X