X
Annons
X
Krönika

Kristin Lundell: Administration är inte vad kulturarbetare brinner för

I den gymnasiefriskola som jag ett tag gick på var ”entreprenörskap” ett obligatoriskt ämne. Under en termin skulle ett företag drivas i teorin. Mitt fiktiva företag köpte hårfärgningsmedel från Polen som paketerades om i Sverige och sedan såldes vidare till frisörer. Jag tog inte kursen på jättestort allvar, men jag gjorde en budget, hittade på namn på kulörerna och höll en bolagspresentation som var lika permanentfluffig som Michael Bolton under ”When a man loves a woman”-eran. Innan betyg sattes i ämnet bytte jag skola. Det var antagligen lika bra. På lappen om jag ville tenta av ”entreprenörskap” kryssade jag i rutan ”nej”. Jag visste att jag var ointresserad av att driva företag.

Med facit i hand – tolv entreprenör-år senare – inser jag att jag borde ha konkursat hårfärgsfirman redan på lektion två och istället lanserat projektet ”Kristin Lundell”. Men då, precis kring millennieskiftet, var tanken på varje individ som affärsidé inte en del av entreprenörens skolbok. Tio år senare har jag – till skillnad från mina 90-talistvänner – fortfarande svårt att prata om mig själv som varumärke. Det känns så kallt, så tomt. Den egentligen så absoluta motsatsen till kulturens förmåga att inkludera och skapa sammanhang.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X