Annons
X
Annons
X

Ädelmodiga djur och människans bestialiska natur

Primatologen Frans de Waals studier av apors sociala liv utmanar synen på människans moraliska natur. I en ny bok går han i debatt med moralfilosofer och evolutionsbiologer.

Ligger det i människans natur att vara moralisk, eller är moralen något vi skapat för att hålla vår bestialiska natur i schack? Frågan är bedräglig eftersom den kan låta som en vetenskaplig fråga om moralen, samtidigt som den tycks tillhöra moralen och uppmana oss att uttrycka vår inställning till livet. Omedelbart efter att ha suttit i tyskarnas koncentrationsläger skriver Primo Levi, i nöd att berätta det ofattbara, boken ”Är detta en människa?”. Frågan om människans moraliska natur väcks inte bara av nazisternas beteende, utan framför allt av Levis eget och medfångarnas. I lägret fördes kampen för överlevnad utan förskoning, skriver Levi. Betyder det att nazisterna demaskerade den civiliserade människan – slipade bort den moraliska fernissan – och återförde fångarna till deras bestialiska urtillstånd? Levi svarar: Nej! Hans och de andra fångarnas beräknande beteende och kallsinnighet gentemot varandras lidande uttryckte inte människans sanna natur, utan skapades av omständigheterna i lägret. Levis svar uttrycker en kämpande tro på livet, men den motsatta inställningen är tyvärr lika begriplig.

Frågan som inleder denna streckare är alltså inte självklart en vetenskapsfråga om moralen, utan ofta frågar vi hur djupt moralen är förankrad i oss just för att vi som moraliska varelser kämpar med våra ideal, förhoppningar och attityder till ett liv som ibland sviker oss. Denna kamp att moraliskt förstå människan färgas dock av våra bilder av naturen, som kan vara mer eller mindre korrekta. I sin efterskrift förklarar Levi antisemitismen som en djurisk impuls till intolerans som människan inte lyckats att hålla tillbaka, och tycks förutsätta att intolerans utmärker djur.

Om vår moraliska självförståelse färgas av våra bilder av naturen, så kan en variant av den inledande frågan väckas även av biologiska rön. Darwins evolutionsteori blev för många en stötesten för att den uppfattades säga två saker som mer via intellektet än via erfarenheten utmanar vår självförståelse: (a) djurs liv är en allas kamp mot alla; (b) människan är ett djur. Läsaren drar själv slutsatsen, men notera skillnaden: Primo Levis behov att förhålla sig till människan föranleddes inte av en ny naturteori. Den syn på djur han uttrycker har därför mer en retorisk funktion. Jag misstänker att om han konfronterats med den bild av apors sociala liv som läsaren snart får ta del av, så skulle han ha valt ett annat språkbruk för att målande uttrycka ett moraliskt problem som inte skapats på den retoriska färgpaletten. Men det var just på paletten som de två teserna utmanade så många, genom sin bjärta kontrast – människan, en samvetslös best!?

Annons
X

Den åtskillnad jag gjort mellan frågan ovan som moraliskt problem respektive som normativt utmanande intellektuellt problem om vår moral, föranleds av apforskaren
Frans de Waals senaste bok,
Primates and Philosophers (Princeton, 2006). Hela boken ägnas nämligen denna fråga, förstådd i den senare meningen. Frågan kopplas således inte till Primo Levis kamp med sina erfarenheter, utan till en tidig evolutionsbiologs försök att popularisera evolutionsteorin.

Thomas Huxley kallades Darwins bulldog för att han så energiskt agiterade för evolutionsteorin. Huxley sparade inte på färgerna när det gällde att skänka allmänheten en gripande bild av naturen som en djurens hänsynslösa kamp mot alla för att klara livhanken. Men så blev det dags att måla människan. Vad skulle han nu måla, givet tes (b) ovan? Ännu en samvetslös best? Huxley hade målat in sig i ett hörn! För att inte måla en normativt problematisk bild av människan tvingades Huxley förvanska evolutionsteorin även på den andra punkten och beskriva människan som ett paradoxalt djur som genom något reptrick höjt sig över naturen och tämjt besten inombords. I Huxleys tappning, skriver de Waal, framstår moralen som tunn fernissa på vår i grunden djuriskt själviska natur.

De Waal benämner Huxleys synsätt fernissa-teorin om moralen (”veneer theory”). Han finner teorin även hos moderna evolutionsbiologer som Richard Dawkins, som målade själviska gener med samma iver som Huxley målade själviska bestar, och därför tvingades ägna slutraderna av ”The Selfish Gene” (1976) åt att uppfinna de kulturella ”memerna” – för att rädda människan från vad han själv kallade ”genernas tyranni”. De Waal finner fernissa-teorin även hos vissa filosofer som i biologens ögon idealiserar en ren förnuftsmoral som mänskligt reptrick. Några av dessa, däribland Peter Singer, är representerade i boken, där de försvarar sig och preciserar sina synpunkter.

Vad har de Waal att säga om fernissa-teorin? De Waal må vara en biolog som ”naturaliserar” moralen, men hans syn på djurs mentalitet avviker påtagligt från Huxleys bild. De Waal menar nämligen att de apor han studerar som primatolog har förmåga till empati, ömsesidigt hjälpande, en känsla för rättvisa, samt sofistikerade sätt att hantera konflikter och skapa harmoni. I de Waals natur kan vi spegla oss och känna igen även några av våra ädlare sidor. De Waals bevekelsegrund för denna natursyn är såväl intellektuell som erfarenhetsmässig. Intellektuellt betonar de Waal att vi kan tänka evolutionärt baklänges. Att vi formats av evolutionen betyder inte bara att vi liknar övriga djur, utan också att de i varierande utsträckning bör likna oss. Evolutionärt korrekt resonerat bör även den icke-mänskliga naturen uppvisa mänskliga drag.

När de Waal talar om moralen som biologiskt grundmurad så resonerar han inte bara enligt evolutionär baklängeslogik, utan också som någon som ”varit med” om vissa saker. Låt mig återge några av hans och andra primatologers erfarenheter av apornas mentalitet som kunde liva upp vilken misantrop som helst. När en schimpans förlorar i en konflikt, tenderar andra apor att gå fram till den upprörde förloraren och tröstande lägga armen om honom. När en schimpansunge inte tar sig ned från trädet och skriker och ber om hjälp med utsträckt arm, så brukar mamman förstå problemet och rusa fram och ge ungen just den hjälp han behöver. Det har sagts att ett djur aldrig skulle kasta sig i vattnet för att rädda en drunknande, men man har på zoo flera gånger sett schimpanser med fara för eget liv dra upp apor som hamnat i vattnet. När apor i ett experiment fick olika högt värderad mat som belöning för samma arbete, kastade apan som orättvist fick den sämre belöningen maten ifrån sig. När en nyfödd schimpansunge förlorade sin mamma, traskade efter visst övervägande alfahannen fram, lyfte ungen, och tryckte den mot sitt bröst som för att ge den di. En dvärgschimpans som fångat en stare ombads av skötaren att släppa den. Hon tog försiktigt fågeln i ena handen, klättrade högst upp i ett träd, vecklade ut fågelns vingar, och svingade ut den i lufthavet.

Jag kunde återge anekdoter om schimpansers bestialitet också, men poängen är: den person som gör sådana här oväntade erfarenheter av åtminstone vissa djurs liv, får svårt att se moralen som en unikt mänsklig fasad till en i grunden bestialisk natur. Han får svårt för den mycket vanliga retorik där vårt ädelmod idealiseras som unikt mänskligt medan aggressivitet och själviskhet ses som djuriska egenskaper. De Waal är tankeväckande som biolog för att han som person genomgått denna förändring, och kommunicerar den i böcker med titlar som ”Peacemaking among Primates” (1989).

Hur reagerar filosoferna i boken, när den naturaliserande biologen tillbakavisar deras begrepp om människans unika förnuftsmoral som fernissa-teori? De förvandlas till evolutionsbiologer som naturaliserar förnuftet. De skiljer sig från Huxley, menar de, eftersom de inte fabulerar några reptrick som skulle få människan att sväva över naturen. Det moraliska förnuft vi människor använder när vi styr vårt handlande via Kants kategoriska imperativ eller utilitaristiska kalkyler är helt enkelt evolutionärt förankrat, även om det är en synnerligen sen och snabb evolutionsprocess som producerat detta i naturen aldrig tidigare skådade förnuft.

Den intressantaste debatten i ”Primates and Philosophers” är den mellan de Waal och djuretikern Peter Singer. Å ena sidan håller Singer med de Waal om att vi delar många av våra spontana moraliska reaktioner med aporna. Å andra sidan menar han att vi utvecklat ett unikt förnuft som gör att vi åtminstone ibland kan ”räkna ut” hur vi borde agera, oberoende av dessa primitiva om än ädla emotiva impulser. Han använder exemplet med en skenande dressin som hotar att döda fem människor på rälsen. Det enda du kan göra för att rädda de fem är att växla in dressinen på ett annat spår, där den emellertid kommer att döda en annan person. Enligt Singer svarar de flesta människor på frågan om vad som bör göras att dressinen bör växlas in på det andra spåret, även om det dödar en person, eftersom netto fyra liv räddas. I ett annat fall är enda sättet att rädda de fem att knuffa en tung person över rälsen, som med sin därmed döda kropp stoppar dressinen, vilket återigen skulle rädda netto fyra personer. Men här brukar människor tvärtom svara att man inte bör knuffa personen över rälsen. I det fysiskt mer intima fallet reagerar vi med vår apmoral, menar Singer, medan vi i det första fallet resonerar förnuftigt, med den moral som bara människan utrustats med.

Singers försvar i ett nötskal: (i) djuret i oss är ingen självisk best, utan de Waals ädelmodiga apa; (ii) förnuftsfernissan som bara människan har är även den en evolutionär produkt.

När jag läser denna debatt frågar jag mig vart Primo Levis moraliska fråga om människans moral tog vägen. Frans de Waal förändrar det retoriska och intellektuella landskap där frågan kan komma till uttryck. Om Levi kände till de Waals ädelmodiga apor, skulle den retorik han ibland använder om en djurisk kamp för överlevnaden antagligen ha varit mindre träffande. Icke desto mindre förvandlades människor moraliskt av koncentrationslägret, vilket plågade Levi och väckte hans fråga. Om en lägerfånge sattes att hantera sina medfångars liv och död genom att växla in dressiner på olika spår, som i det moralfilosofiska tankeexperimentet, så vore det ytterligare en av koncentrationslägrets tekniker för att söndertrasa fångens mänsklighet. Hur påverkas en människa moraliskt av att uthärda experimentet? Var finns människan i experimentet? Är detta en människa?

Livet har en puls och moralen en dynamik i våra liv som blir osynlig i såväl de Waals naturalisering som filosofernas intellektualisering av den. Den blir osynlig hos de Waal, då hans tidsperspektiv är evolutionärt. Där har människan en gång för alla den moral som det ligger i hennes natur att ha. Moralens dynamik är osynlig även hos filosoferna i de Waals bok, då deras förnuftsmoral är statisk. Där borde människan en gång för alla ha den moral som det ligger i förnuftets natur att ha. Var finns den levande människan och kampen med våra ideal, förhoppningar och attityder till livet i dessa naturaliseringar och idealiseringar? Är detta människans moraliska liv?

De Waals bok är angelägen läsning eftersom den tvingar oss att ifrågasätta våra uttryck för moralisk självförståelse. En invand retorik förlorar sin attraktionskraft och nya tankar om människa och djur väcks. Men det är viktigt att komma ihåg att bokens spelplan är den retorisk-intellektuella. Varken de Waal eller moralfilosoferna i volymen anar Primo Levis moraliska fråga, av den enkla anledningen, tror jag, att den frågan är alltför levande.

Pär Segerdahl
Pär Segerdahl är forskare vid Centrum för Bioetik vid Karolinska institutet och Uppsala universitet

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X