Recension

TiroÄdel gubbe späckad med visdom

Under strecket
Publicerad
Annons

Med truismer är det så, att det har en avgörande betydelse vem det är som bär fram dem, det gäller visserligen alla kloka, i bemärkelsen sanna, ord men i synnerhet gäller det truismen. Om en person i min ålder utbrister ”Mot åldrandet finns ingen bot”, då är det banalt och meningslöst prat, ett gällt och löjligt utrop bara, men om en man som levt i hundra år, en man utan tänder, som gnager sitt bröd med gommen, och som har så tunt hull att benknotorna skär in i honom då han sätter sig ner, en man som dessutom äger ett bokrum där de stora antika ­filosofernas tankar är samlade i rullar – om en sådan man lutar sig tillbaka och yttrar samma sak, då är det en lakonisk slutsats, som förtjänar att begrundas.

Se på Marcus Tullius Tiro, huvudpersonen i Stewe Claesons nya roman Tiro. Han åtnjuter ålderdomens alla prerogativ, och är du huvudperson i en roman av Stewe Claeson, då innebär det att du är en ädel gubbe som sitter på en stol i morgonväkten och väntar på att bli uppassad, du njuter av den uppåtgående solen, lyssnar på tuppen, och inte minst på alla uppasserskor som rumsterar i närheten. Sannerligen, då är du själv en sol, en patriarkal mittpunkt. Så sitter den gallsjuke bis­kopen Tegnér i ”Rönndruvan glöder”, så sitter Tiro. Och det är runt en sådan man, maktfullkomlig men döende, som Linnéa, prästfrun i ”Stämma i havet”, rör sig.

Annons
Annons
Annons