Annons
X
Annons
X
Film
Recension

Paterson Adam Driver får Jarmusch att uppnå filmpoesi

I Jim Jarmuschs senaste film har de dramatiska upptågen lagt sig nästan helt. Med små medel visar Adam Driver sitt stora register, så att regissören med ”Paterson” närmar sig nivån för fornstora dagar.

[object Object]
Adam Driver i ”Paterson”. Foto: Mary Cybulsky
Av Jon Asp
Biovåren 2017

Paterson

Regi
Jim Jarmusch
Genre
Drama
Medverkande
Adam Driver, Golshifteh Farahani, Rizwan Manji
Längd
1 tim 58 min

Från 11 år. Manus: Jim Jarmusch.

Betyg: 5 av 6

Sedan 80-talet har Jim Jarmusch verkat som en monotonins mästare, mellan det banala och det sublima, sorglig och rolig på samma gång. Med upprepade vardagsrutiner och ödesmättade ironier har han utvecklat ett udda persongalleri, en salig blandning av hjältar och antihjältar förenade i sin fördragsamhet med tillvaron: tiden som försvinner medan världen pågår någon annanstans. I regissörens senaste film har de dramatiska upptågen lagt sig nästan helt, till förmån för det kontemplativa och melankoliska. Personer upprepar sig, rör sig på bekant mark, i cirklar, som om regissören gjort sin egen version av ”Måndag hela veckan”.

Filmen utspelar sig under en vecka i Paterson, en stillsam stad i New Jersey som både filmen och huvudpersonen lånar namn av. Adam Driver spelar en lakonisk busschaufför (!) som lever sina dagar efter inrutat schema alltmedan han bidar tiden i poesins tecken. Han funderar ut och plitar ner strofer dränkta av vardag – ”We have plenty of matches in our house” – strofer (som små haikudikter) som upprepas både i ljud och i bild och snart inpräntas också i åskådarens minnesbank.

I ett enkelt hus lever han med flickvännen Laura (Golshifteh Farahani) som bakar cupcakes, när lösa drömmar om en karriär som countrysångerska och dekorerar hemmets alla inventarier med svartvita cirkelmönster – innan hon dukar middagsbordet. Tvåsamheten vilar på kallprat, artigheter och uppmuntran av varandras intentioner, eller brist på avsikter (Laura insisterar på att Paterson borde skicka sina dikter till förlag). Också parets surmulna bulldog tycks skälla och gnälla på rutin, innan Paterson varje kväll på väg till den lokala puben tar honom med för rastning.

Annons
X
Foto: Mary Cybulski/Amazon Studios

Det är inte det mest progressiva kvinnoporträttet, ska sägas, men om man ser det som en drift ska det också sägas att det drivs lika mycket med flera män i filmen: en hjärtekrossande skådespelare, en rappare i tvätterian, patetiska passagerare med kvinnobekymmer – samtliga individer med drömmar och självbilder som rimmar illa med verkligheten.

Från förarplats iakttar Paterson människor, och överhör samtal, stilla överseende, på sin höjd småleende – till filmens väsen hör att vi aldrig riktigt vet vad han tänker. Ändå är han aldrig uttryckslös. Med små medel visar Adam Driver sitt stora register, helt avgörande för att Jim Jarmusch här kan närma sig nivån för fornstora dagar, med filmer som ”Stranger than paradise” och ”Dead man”. Till det mest egendomliga hör att huvudpersonen ser tvillingar överallt. Är det en bild av hur allt går igen och upprepas, eller en bild av hur människan är blind för nyanser?

Vissa tycker kanske att regissören lever kvar i det förflutna: här med en barägare som spelar schack med sig själv, vägrar tv-skärmar och låter besökarna hålla till godo med jazz från jukeboxen; titelpersonen som rör sig utan mobiltelefon men väl med unikabox och foto av sin käraste på dess insida. Men snarare låter Jarmusch, med exakt känsla för rytm, sina rollpersoner såväl som sina åskådare få syn på tiden och rummet – och kanske sig själva. Så som det poetiska tar plats i vardagen skulle man kunna se det som en stilla motståndsfilm, om än utan särskilt mål.

Mot slutet skymtas ändå en uppenbarelse och en väg framåt, då en poesiälskande japan bokstavligen erbjuder en aha-upplevelse – kanske är ett oskrivet blad bättre än ett redan fyllt block? Oavsett graden av otidsenlighet lever Jarmuschs anakronismer vidare. Och vad filmpoesi än består i så är ”Paterson” en del av den.

Annons

Adam Driver i ”Paterson”.

Foto: Mary Cybulsky Bild 1 av 2
Foto: Mary Cybulski/Amazon Studios Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X