Annons

PatersonAdam Driver får Jarmusch att uppnå filmpoesi

Adam Driver i ”Paterson”.
Adam Driver i ”Paterson”. Foto: Mary Cybulsky

I Jim Jarmuschs senaste film har de dramatiska upptågen lagt sig nästan helt. Med små medel visar Adam Driver sitt stora register, så att regissören med ”Paterson” närmar sig nivån för fornstora dagar.

Under strecket
Publicerad
Foto: Mary Cybulski/Amazon Studios Bild 1 av 1

Sedan 80-talet har Jim Jarmusch verkat som en monotonins mästare, mellan det banala och det sublima, sorglig och rolig på samma gång. Med upprepade vardagsrutiner och ödesmättade ironier har han utvecklat ett udda persongalleri, en salig blandning av hjältar och antihjältar förenade i sin fördragsamhet med tillvaron: tiden som försvinner medan världen pågår någon annanstans. I regissörens senaste film har de dramatiska upptågen lagt sig nästan helt, till förmån för det kontemplativa och melankoliska. Personer upprepar sig, rör sig på bekant mark, i cirklar, som om regissören gjort sin egen version av ”Måndag hela veckan”.

Filmen utspelar sig under en vecka i Paterson, en stillsam stad i New Jersey som både filmen och huvudpersonen lånar namn av. Adam Driver spelar en lakonisk busschaufför (!) som lever sina dagar efter inrutat schema alltmedan han bidar tiden i poesins tecken. Han funderar ut och plitar ner strofer dränkta av vardag – ”We have plenty of matches in our house” – strofer (som små haikudikter) som upprepas både i ljud och i bild och snart inpräntas också i åskådarens minnesbank.

Annons
Annons
Annons