Action-thriller man sent ska glömma

En byhåla någonstans i Sverige. En sekt. En obehaglig pastor, en galen pappa, och en fjortonåring på flykt. Martin Jerns nya bok är en action-thriller som underhåller från första sidan, skriver Lisa Bjärbo.

Under strecket
Publicerad

BOKTIPS:

Otto och hans mamma är på flykt. De senaste fyra åren har de flyttat elva gånger, och det dröjer inte mer än tre sidor in i boken innan Otto själv förklarar varför:

”Nu måste jag berätta en jävligt jobbig grej, och jag kommer säga det rakt upp och ner för det finns tyvärr inget som helst sätt att linda in det på. Såhär är det: Jag har en galen farsa som jagar mamma och mig. Som vill döda oss. Tyvärr kan jag inte måla upp det på något bättre sätt, för det är exakt så det är. Morsans snubbe, min farsa, är spritt språngande.”

Den här gången hamnar Otto och hans mamma i den lilla hålan Ryda, som ligger någonstans mitt inne i skogen. Där finns ungefär ingenting, förutom en hel hög komponenter som gör det här till en action-thriller som man sent ska glömma. Ensamma, uttråkade människor. En maktgalen pastor. En sekt. En marijuanaodling i ett gigantiskt växthus mitt inne i skogen. En helt fruktansvärd polis. En skolkurator som i det närmaste verkar vara från helvetet. Och en, eller möjligen två, tjejer som Otto kanske eller kanske inte skulle kunna bli kär i. Och så Otto själv, mitt i allt.

Martin Jerns förra bok hette ”Affektion”. Den var fruktansvärt bra, och fruktansvärt obehaglig, och jag tror faktiskt aldrig jag har läst någon så svart ungdomsbok förut. ”Svensk synd” är också mörk och rå, men inte alls på samma sätt. Här är det mer action, mer humor och tydligare handling. Och jag vet att den utspelar sig i en liten byhåla i Sverige, men jag tycker ändå den känns som en amerikansk actionfilm när jag läser. Allt är draget till sin spets, varenda karaktär i boken är extrem på sitt egna vis, och tempot är högt. Det var länge sedan jag blev så fast i en bok som jag blev i den här.

Framförallt gillar jag tonen och språket, och Ottos sätt att uttrycka sig.

”Jag svär som fan. Jag vet inte var det kommer ifrån. Vissa lärare har sagt att det är för att jag har dåligt ordförråd, men det är fan inte sant. Jag har fan ett bra ordförråd! Jag kan ord som: incitament, kolerisk och indicier.”

Martin Jern är helt igenom säker i sitt sätt att skriva, och det gör också mig totalt trygg som läsare. Efter några sidors lära-känna-period är det bara att ta fram popcornen, luta sig tillbaka och låta actionberättelsen ösa på över sidorna. Det är inte tråkigt i en enda sekund.

Annons
Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons