Annons
X
Annons
X
Näringsliv
Analys

Per Lindvall: Absurt att tvinga det grekiska folket på knä

Greklandskrisen

Grekernas rungande nej till euroländernas och IMF:s ”kompromissförslag” i sin kontroversiella folkomröstning i söndags är trots allt en seger för demokratin, men samtidigt förstås en stor förlust för alla involverade.

På förlorarsidan finns inte minst Internationella Valutafonden (IMF), som har förlorat mycket av sin integritet i hanteringen av Greklands skuldkris. Det går knappast att utesluta att dess högste chef, och förre franska finansministern Christine Lagarde, får städa skrivbordet och packa väskorna efter detta. Men det gäller även EU:s och euroländernas ledande institutioner, EU-kommissionen och Europeiska centralbanken (ECB), som med sin ensidiga positionering på kreditgivarsidan har förlorat än mer av sitt folkliga förtroende.

Grekerna å sin sida får leva med ytterligare kaos och osäkerhet, eftersom ingen riktigt vet vad som komma skall. Vad gäller det senare kan man emellertid säga att redan har tagit en stor del av de kostnader som kopplats ihop med en ”grexit”, eller ”graccident”.

**Att Grekland skulle få **problem – med ekonomiska obalanser, hög skuldsättning, ett större bytesbalansunderskott och fifflande med siffror – har varit en officell hemlighet sedan landet kom med i euron 2002. Den italienska ekonomen Gustavo Piga visade redan 2001 hur Italien hade krympt sin statsskuld med hjälp av derivatkontrakt. Grekerna använde samma fönsterbeklädnadsteknik men i än större skala under 2001 och 2002 för att klara de så kallade Maastrichtkriterierna. Och 2003 kom det fram att investmentbanken Goldman Sachs hade varit behjälplig i detta arbete. Men från EU-håll valde man att titta åt sidan och, för att plocka fram den mest slitna av alla eurokrisklyschor, ”sparka burken framför sig”.

Annons
X

Detta siffertrixande skedde i kombination med eurozonens inbyggda fatala brister där exempelvis statsobligationer hade noll i riskvikt, vilket gjorde att bankerna i sin jakt på avkastning tankade grekiska och andra statsobligationer fram till dess att krisen var ett faktum 2009. Det gällde inte minst tyska banker. Tyskland och dess gigantiska bytesbalansöverskott, låga investeringar, låga kreditefterfrågan på hemmaplan och därmed sammanhängande kapitalexport fungerade som ett kvävemättat kreditgödsel varhelst det fanns någon form av låneefterfrågan. Tyska banker hade fingrarna rejält nedtryckta i såväl den amerikanska subprimeburken, som de irländska och spanska bankernas lånekärl, med likaledes mycket låg riskvikt, samt förstås den grekiska statsskuldsamforan.

Men eurozonens räddningspaket har framför allt gått ut på att hålla banksektorn skadelös. Rädslan för att upprepa amerikanernas Lehman-debacle och en dominoeffekt av fallerande banker har gjort att medborgarna och skattebetalarna i de berörda krisländerna har fått bära hela bördan. Medlet för att uppnå detta har i de flesta fall gränsat till ren utpressning, där ECB har fått spela huvudrollen genom att hota med att dra in sin likviditetsfunktion till krisländernas banker om ländernas regeringar inte gjort som de ”stora eurobarnen” vill. I Irlands fall var detta helt uppenbart. Och i det senaste fallet med Grekland var ECB:s indragna likviditet till de grekiska bankerna lika mycket en bestraffning av den grekiska regeringen som en ekonomisk nödvändighet.

Foto: Jean-Paul Pelissier/Reuters

**IMF har varit sällsynt tafflig **och agerat i strid med sina egna regler med sitt engagemang i Grekland. Huvudprincipen för IMF är att ett lands kreditsituation ska vara på en nivå som gör att IMF inte tar några påtagliga risker när de går in med sina lån, som huvudsakligen är att betrakta som ett likviditetsstöd. För Greklands del innebar detta att en väsentlig del av landets skulder skulle ha skrivits bort redan vid det första räddningspaketet. Problemet var bara att det då skulle leda till att många europeiska banker, inte minst tyska och franska, skulle få problem.

När det sedan omgående visade sig att den grekiska ekonomin hamnade i fritt fall när trojkans ”reform- och åtstramningspaket” implementerades borde IMF ha dragit i bromslinan.

När det sedan omgående visade sig att den grekiska ekonomin hamnade i fritt fall när trojkans ”reform- och åtstramningspaket” implementerades borde IMF ha dragit i bromslinan. IMF:s analysavdelning kom ju med flera tunga rapporter som visade att åtstramningar i en krympande ekonomi leder till katastrof, vilket var mycket påtagligt i Greklands fall.

Så sent som i förra veckan kom den med en rapport som visade att den grekiska skuldsituationen var helt ohållbar och att skulderna måste rekonstrueras. Det vill säga att trojkans ”kompromissförslag” inte på något sätt skulle ta Grekland ur krisen. I stället är det uppenbart att ytterligare åtstramningar skulle trycka ner den grekiska statens huvud ännu längre under vattnet. Att öka den grekiska statens primäröverskott till 3,5 procent till 2018 beräknas leda till att ekonomin krymper med ytterligare 10 procent. Den grekiska statsskulden i förhållande till BNP skulle därmed fortsätta växa.

Euroländerna och framför allt Tyskland har dock kraftigt motsatt sig en skuldavskrivning. Det skulle inte förvåna om denna hållning kommer att bli ett grundskott för eurobygget liksom kanske även för EU. Att tvinga ett folk på knä för att man inte kan acceptera att vissa krediter inte kan betalas och att ett suveränt land trots allt är suveränt vittnar om en nästan absurd historielöshet från den tyska sidan. Tyskland hade ju en historiskt bekant ledare som ensidigt valde att strunta i Versaillesfördragets skuldbörda. När denna figur hade härjat färdigt så fick det ekonomiskt och moraliskt konkursade landet sina skulder avskrivna. Omvärldens ledare insåg att ett land behöver en nystart för att komma ur sitt elände. Det är vad Grekland behöver.

Annons
Foto: Jean-Paul Pelissier/Reuters Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X