Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

Ritter, Dene, Voss Absurd middag med familjen Wittgenstein

[object Object]
Staffan Göthe och Stina Ekblad i ”Ritter, Dene, Voss” på Dramaten. Foto: Bengt Wanselius
Scenvåren 2017

Ritter, Dene, Voss

Genre
Teater
Regi
Gunnel Lindblom
Medverkande
Irene Lindh, Stina Ekblad, Staffan Göthe
Var
Dramaten, Lejonkulan
Text
Thomas Bernhard

Övers: Tomas Helander Scenografi: Jan Lundberg Kostym: Kim Halle

Matbordet är antagligen den scen där mest dramatik uppstår. Här utspelas ritualer, etikettsbrott och såriga konflikter mellan familjemedlemmar som tvingas sitta mitt emot varandra. Vita linnedukar fläckas av vin, sås och gammal skuld.

Kammardramat ”Ritter, Dene, Voss” av österrikaren Thomas Bernhard, 1931-89, äger rum just runt ett gediget matsalsbord. En trio syskon konfronteras med varandra omgivna av familjeporträtt, dyrbart porslin och minnen. Brodern, filosofen, har fått komma hem från ett mentalsjukhus och nu ska systrarna, båda skådespelerskor, bjuda på gödkalv. Det blir en måltid som börjar med avancerad servettvikning och slutar med porslinskrossning. Det är ett roligt, dystert, men till sist inställt frihetsdrama.

Thomas Bernhard skrev pjäsen 1984 och blandar friskt fakta och fiktion. Rollen Brodern är ett porträtt av filosofen Ludwig Wittgenstein, 1889-1951, men också dennes nevö Paul. Båda kämpar mot en borgerlig högkultur. Thomas Bernhard dramatiserar också här sitt hat mot sitt hemland, dess fascistoida strukturer och oförmåga att bryta med sin tradition. Måltiden är ett tragikomiskt skådespel.

Annons
X

Manuset ger en känsla av igenkänning. Om situationen en gnutta påminner om ”Tre systrar” av Tjechov, med brodern Andrej som särling, så liknar språket en blandning av Jelinek och Lugn. Texten är fylld av ironier, språkliga glidningar, komiska subtiliteter och massiv ilska. Det är som om Bernhard bestämt sig för att motbevisa den berömda wittgensteinska tesen "Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga”.

Nu är uppsättningen av Gunnel Lindblom inte någon filosofisk fribrottning utan mer ett stillsamt angrepp på likstel livsföring samt dessutom en skildring av vardagen som teater, med givna roller. Lindblom betonar också det incestuösa draget där båda systrarna har sexuella lustar till sin broder som på olika sätt gör sig oåtkomlig.

Pjäsen fick vid urpremiären sin titel efter namnen på skådespelarna Ilse Ritter, Kirsten Dene och Gert Voss som då gemensamt gav kropp åt familjen Wittgenstein. Det är inte så långsökt som det låter: pjäsen bygger mycket på hur ensemblen spelar, med vilken energi, auktoritet och vilka associationer man för med sig.

Stina Ekblad, Irene Lindh och Staffan Göthe är med sitt exakta spel, sin förmåga att blanda det lyriska med det absurda och sin kraftfulla utstrålning förstås som gjorda att tolka dessa roller. Ändå är det som om regin inte riktigt kunnat ta tillvara på deras möjligheter, som om man inte vässat den knivskarpa replikföringen tillräckligt. Eller om repetitionstiden inte riktigt räckt till.

Det är utmärkt att Dramaten på intima Lejonkulan – nu massiv högborgerlig matsal – spelar en pjäs av Thomas Bernhard, ett språkspel om tvång och roller. Det är roligt att äta middag med Wittgenstein, även om man kunnat kryddat spelet än mer.

Irene Lindh. Foto: Bengt Wanselius
Annons

Staffan Göthe och Stina Ekblad i ”Ritter, Dene, Voss” på Dramaten.

Foto: Bengt Wanselius Bild 1 av 2

Irene Lindh.

Foto: Bengt Wanselius Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X