Annons

Gustaf Myhrman:Abortfrågan och framtiden

Den av abortkommittén föreslagna decentraliseringen av rådgivningen kommer säkert att erbjuda betydande fördelar, skriver med dr Gustaf Myhrman under strecket i dag. Men det måste klart utsägas, att de framlagda förslagen ingalunda kommer att lösa abortfrågan.

Under strecket
Publicerad
Foto: IBL

Bland de nya problem, som dagens svenska läkare ofta får möta i sitt arbete, är abortproblemet ett av de svåraste. Läkaren får besök av en kvinna, som rätt snart framlägger sitt egentliga ärende: hon är gravid och hon önskar med sam hållets hjälp få sitt havandeskap avbrutet. För både den hjälpsökande och läkaren är situationen en helt annan än den vanliga mellan patient och läkare. Patienten söker inte läkaren för att få ett råd, hon söker honom för att få hans medverkan till en viss av henne själv och hennes anhöriga Önskad åtgärd och hon är kanske inte ens villig att diskutera något alternativ härtill. Ja eller nej, annars vänder hon sig åt annat håll! Läkaren har plötsligt blivit reducerad till förvaltare av en nyinrättad social förmån, som inte kan erhållas utan hans namn på ett papper. Ger han sitt namn, vinner han strax tacksamhet och bifall. Men är han en riktig läkare ser han i aborten, även den legala, vad doktor Eva Lagerwall i en läsvärd reservation till abortutredningens betänkande kallar "ett samhällets nederlag”.

För många av de läkare och andra i människovården verksamma, som i sitt yrke ställs inför abortproblem, står det dock klart, att det finns situationer så förtvivlat svåra, att ett avbrytande av havandeskapet i dessa fall, liksom när det gäller sjukdom kan framstå som den enda praktiskt möjliga utvägen, även om det innebär ett nederlag och en kapitulation. Även goda soldater kan tvingas att kapitulera. Men det står också klart, att detta nödläge är jämförelsevis sällsynt i dagens Sverige och att den praktiserade frikostiga tillståndsgivningen gått långt utöver sådana nödfall. Situationen i vårt land motiverar inte att vart tjugonde havandeskap (i Stockholm vart tolfte) behöver avbrytas med legal abort. Den höga abortfrekvensen kan inte förklaras genom någon hänvisning till hälsa och krafter. Svenska folket torde vara ett av de friskaste i världen, och dess levnadsstandard tillhör de högsta. Det måste – för att använda en neutral beteckning – vara fråga om en säregen syn på abortproblemet.

Att synen på abortproblemet har avgörande betydelse belyses också av de mycket olikartade frekvenssiffrorna från olika delar av vårt land. Man kan omöjligen antaga, att den "förutsedda” svagheten eller andra liknande svagheter skulle vara så mycket mer utbredda i Stockholm än t.ex. i Norrland. Varför är den legala abortfrekvensen och även den beräknade frekvensen av illegala aborter så väsentligt olika i exempelvis Västerbotten, Norrbotten, Göteborg och Stockholm? Det måste mycket till stor del bero på att abortfrågan av alla engagerade ännu bedöms på olika sätt på olika håll i landet. Det är "förutseendet” som är olika – inte svagheten.

Annons

Många läkare och socialvårdstjänstemän har haft tillfälle att göra erfarenheter, som visar att synen på abortfrågan i hög grad kan påverkas. Inte sällan har läkaren intryck av att det gäller vad man kunde frestas att kalla en social moderiktning. Det finns moderiktningar också i socialpolitiken! Den abortsökande kvinnans vänner och bekanta har fått legal abort och beskäftiga rådgivare övertygar den villrådiga, att hon naturligtvis skall begära abort hon med. Det går överraskande ofta att med goda ord och lämpor, eventuellt understödda av små hjälpåtgärder, förmå den abortsökande kvinnan att besluta sig för att bära fram sitt barn. Men sådana åtgärders framgång eller misslyckande beror i hög grad på inställningen till abortfrågan hos dem som har att leda vår socialpolitik och på den allmänna opinionen. Om det förs en abortfrämjande politik och om den allmänna opinionen drivs i abortvänlig riktning, då kommer läkare och kuratorer att kämpa förgäves. Politik och opinionsbildning har i abortfrågan inte varit lycklig. Vi har råkat in i en ohållbar situation, som det gäller att komma ut ur – ju förr desto hellre!

Man får knappast något intryck av att 1950 års abortutredning har kommit till insikt om att den nuvarande situationen är så bedrövlig. Dess reformförslag inskränker sig i stort sett till en decentralisering av prövningsförfarandet och förslag till förbättrade abortförebyggande åtgärder.

Enligt nu gällande bestämmelser har flertalet ansökningar om legal abort avgjorts av en särskild nämnd i medicinalstyrelsen, dess socialpsykiatriska nämnd, som består av såväl läkare som lekmän. Endast en mindre del av ansökningarna, ungefär 15 procent, väsentligen rent medicinska fall, har avgjorts efter samråd mellan två läkare utan att medicinalstyrelsens tillstånd behövt inhämtas. Ingreppet har dock även i dessa fall måst rapporteras till medicinalstyrelsen. Mot den centraliserade handläggningen har riktats åtskillig kritik. Arbetsbelastningen har varit enorm. Under 1952 var antalet ärenden per veckosammanträde i genomsnitt 117. Det är rätt mänskligt att förmoda, att ärendena inte kunnat genomgås alltför detaljerat. Någon personlig kontakt med de hjälpsökande har det givetvis inte kunnat bli tal om, och bedömningen har varit starkt beroende av de insända föreskrivna handlingarna, inte alltid så samvetsgranna som önskligt. Däremot har den centraliserade prövningen kunnat möjliggöra en någorlunda enhetlig bedömning.

Nu föreslås förfarandet decentraliserat till nyinrättade nämnder, en för varje sjukvårdsområde. Nämnderna skall bestå av två läkare (en kirurg eller gynekolog och en psykiater) utsedda av medicinalstyrelsen samt en tredje av Kungl. Maj:t utsedd ledamot, som skall representera den sociala kunnigheten. Denna ledamot skall tillika vara ordförande. Man har anledning att räkna med att det ofta kommer att bli en kvinna. Över nämndens beslut kan den abortsökande klaga hos medicinalstyrelsen, och även en nämndledamot kan föra ärendet vidare till medicinalstyrelsen, om han eller hon blivit överröstad.

Vid nämndernas sida skall det finnas rådgivningsbyråer för sexualfrågor. Dessa byråer skall närmast omhändertaga de abortsökande kvinnorna, göra erforderlig social utredning och föra deras sak vidare till prövningsnämnden. Om det visar sig, att abortansökan inte kan tillstyrkas, skall kuratorn söka finna positiva vägar ur den sökandes svåra situation.

Den föreslagna decentraliseringen kommer säkerligen att erbjuda betydande fördelar. De nya nämnderna kommer att kunna träda i personlig kontakt med de abortsökande. Prövningsnämndens kirurg eller gynekolog kommer ofta att bli den, som sedermera skall utföra operationen, och det har från läkarhåll framhållits som ett önskemål, att denne skall vara med om ärendets handläggning, innan han ställs inför uppgiften att utföra ingreppet. Däremot kan det befaras, att prövningsnämnden, och kanske inte minst dess lekmannaordförande, kommer att bli utsatt för mycket hårda påtryckningar av förtvivlade kvinnor och pockande anhöriga. Det kan också befaras, att nämndernas praxis kommer att bli ganska olikartad. I ett sjukvårdsområde kommer aborter att beviljas i situationer, som i ett annat område föranleder avslag. Denna olikformighet har förutsetts av utredningen, som bl.a. genom bestämmelsen om bostadsband vill förhindra att abortklientelet skall frestas att resa till annat område med mera "abortvänlig” prövningsnämnd. På det hela taget måste dock decentraliseringen hälsas med tillfredsställelse.

Man har även anledning att stödja den av utredningen föreslagna utbyggnaden av rådgivningen i abortfrågor och andra sexualfrågor. För närvarande arbetar ett tiotal sådana byråer, men skall de föreslagna prövningsnämnderna kunna arbeta effektivt behöver de stödet av en utbyggd organisation.

Det måste emellertid klart utsägas, att de av 1950 års abortutredning framlagda förslagen ingalunda kommer att lösa abortfrågan. De kommer inte att kunna dämma upp abortfloden. Tiotusentals spirande människoliv kommer alltjämt att uppoffras med en åtföljande liten tribut av döda bland de hjälpsökande kvinnorna. Abortsökande kvinnor kommer alltjämt att söka illegal abort, om de förvägras den legala eller inte vill underkasta sig en samhällelig prövning.

För läkarna ter sig den nuvarande situationen mycket oroande. Sedan flera tusen år har det gällt som en grundregel för läkarens handlande att inte göra skada. Det är läkarens uppgift att bevara liv, inte att förgöra. Endast när situationen nödvändiggör ett val mellan två liv, moderns och fostrets, har läkaren rätt att döda fostret (enligt ortodox katolsk uppfattning inte ens då!). Även om det sålunda formellt sett verkligen bör gälla livet, torde väl läkaren av i dag tolka denna regel i en fri anda och anse sig oförhindrad att handla, om väsentliga mänskliga livsvärden står på spel. Men i alltför många abortsituationer gäller det tyvärr inga väsentliga livsvärden.

Saken har ännu en sida. Ett operativt ingrepp för att avbryta havandeskapet innefattar en viss risk för komplikationer eller t.o.m. dödlig utgång, speciellt i de fall, då ingreppet även behöver omfatta sterilisering (till förhindrande av nya havandeskap). Under perioden 1949–51 avled 19 kvinnor efter legal abort. För läkaren, som skall utföra ingreppet, är det ett oavvisligt krav att detta skall ha en av honom själv såsom ansvarig godtagen indikation. Det är att grovt kränka läkarens rätt att vilja tvinga honom till ingrepp, som han anser obefogade. Tyvärr har ansatser förefunnits i den riktningen.

Abortutredningens förslag anvisar ingen väg ut ur det nuvarande nödläget. I utredningens direktiv angavs att den inte borde taga upp frågan om ändring av nu gällande lagstiftning, som väl alltså betraktas såsom tillfredsställande. Utan en ändring av denna lagstiftning eller åtminstone av principerna för dess tillämpning kommer emellertid ingen väsentlig nedgång av abortfrekvensen att kunna åstadkommas. De i många avseenden så värdefulla s.k. abortförebyggande åtgärderna kommer att förbli jämförelsevis ineffektiva så länge den viktigaste abortförebyggande åtgärden underlåtes, den som består i att inte utan tvingande skäl utföra abort.

Det har sagts, att en ny åskådning inte växer fram på grund av någon åsiktsförändring hos dem, som omfattar en äldre uppfattning utan genom att dessa dör undan och efterträds av nya människor med nya åsikter. Kanske måste abortproblemet för sin lösning vänta på att den generation som burit upp den nu förhärskande uppfattningen i abortfrågan, efterträds av en generation med en ny syn på de värden, som nu i förfärande omfattning förintas.

Annons
Annons
Foto: IBL Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons