Disneyparabel blir skruvad och absurd dystopi

Så sitter man där. Halva livet har gått, man är utmattad av att försöka förverkliga sitt sanna väsen och hitta alla sina dolda kvaliteter. Deppad eller möjligen till och med riktigt deprimerad. Trött på att försöka bibehålla midjan och att uppfylla andras förväntningar.

Inte konstigt då att man sätter barnen framför en Disneyfilm – trots att man inser att det där till synes färgglada, ystra och oförargliga innehåller mängder av absoluta ramar för hur män och kvinnor ska uppträda, hur renskrubbad tvåsamhet och yta lägger fast könsroller.