Orkar inte oroa mig mer – jag vill dansa
Så mycket sattes på vänt: kramarna, umgänget, leken och fantasin. Nu orkar jag inte oroa mig ett ögonblick till, nu vill jag dansa och gå rakt ut i äventyret med pojken som precis lärt sig skratta högt.
I den tidiga junimorgonen dansar vi ut i köket. Radion står på lite lågt, alla andra sover. Det är möjligt en blöja som behöver bli bytt, men Frank Sinatra kom före. Djupt, djupt inom mig vaknar lusten, stegen, behovet att röra mig till musiken. Och jag lägger hans lilla kind mot min, hans fötter når knappt till min midja men jag känner hur de rör sig där nere och golvet är stort, lyckan total.
”I did it my way” sjunger Sinatra. För mig och mitt lilla barnbarn är det inte sant. Detta är inget vi gör på ”vårt” sätt. Dansen är vår arvedel, finns med i vår genuppsättning.