Krönika
Social isolering är Lars Vilks verklighet sedan 13 år – konstnären lever i vad som kan liknas vid ett slags fängelsetillvaro. Frågan är hur många som bryr sig. Ytterst handlar det om konstens villkor och vad vi är beredda att offra för den.
Julen var sig verkligen inte lik 2020. Coronapandemin förhindrade många av oss från att umgås med nära och kära på det sätt vi är vana vid, och forna tiders släktkalas kändes som ett minne blott. Själv saknade jag kusiner, morbror och moster och de livliga kusinbarnen som sockerstinna brukar ränna runt i ett hav av julklappspapper. Men där jag trots allt satt med fästman och föräldrar kunde jag inte låta bli att tänka på någon helt annan – på Lars Vilks.