RecensionNy poesi
Närgående studie av främlingen som bild
I sin nya bok utforskar Mara Lee bildspråkets inneboende hierarkier genom essäns, diktens och mytens form. Maja Thrane har läst en författare som visar hur förtrycket både kan ta sig ömhetens och hatets form.
Metaforer är inte att leka med, se bara på Myrrha. I Ovidius ”Metamorfoser” blir hon förälskad i sin far, förklär sig till en annan och förför honom. Som straff förvandlas hon till ett träd. Tusen år senare, nu i Dantes version, blir hon också dömd, men denna gång till att fara fram i de lägsta kretsarna vilt bitande omkring sig, som en gris.
Vadan detta nya straff, undrar Mara Lee i den nyutkomna poetiska essän ”Främlingsfigurer”. Försöker Dante signalera att Myrrhas största brott inte så mycket består i den incestuösa överträdelsen, som i hennes förställning? Hur hon på faderns fråga om vad för sorts man hon söker halvljuger med ett ”en sådan som du”, och sedan dessutom slår ifrån sig med att djur minsann får para sig fritt.