Till Debrecens lov
Sigvard Lindqvist ägnar den sista artikeln i sin Ungernserie åt Debrecen, landets tredje stad och enligt många den mest ungerska av dem alla, där han idkar kulinariska studier på jättehotellet Gyllene Tjuren och umgås i hemmiljö med nyförvärvade vänner. (Tidigare artiklar var införda den 20, 23 och 27 september samt 3 och 10 oktober).
Snälltåget till Debrecen rusar in på Szolnoks central. Ett tjog sovjetryska militärer står uppradade på perrongen med vapen och packning. Tydligen väntar de inte på vårt tåg, ty de visar inga tecken till uppbrott, utan står där tysta och trumpna, liksom slutna inom sig själva, en slående kontrast mot de övriga resenärernas högljudda beskäftighet. En liten ekorrpigg flicka i vår kupé, som redan hunnit med åtskilligt rackartyg, går fram till fönstret och börjar kasta solkatter på ryssarna med hjälp av ett glaskors hon bär om halsen. Så snart offret rycker till, bländat av solreflexen, flyttar hon över den till näste man. Hennes tilltag väcker högljudd munterhet och uppskattning bland medpassagerarna. ”Ta den där tjockisen därborta som ser så sur ut”, föreslår en äldre gentleman, grånad i synden. Flickan är förstås snar att lyda rådet och den korpulente majorens buttra drag för vrids i en irriterad grimas. Han blänger ilsket mot vårt kupéfönster, där nu bara en rad glada ansikten lyser mot honom. Den äldre gentlemannen och hans lika depraverade kumpan skrattar så de skakar. I samma ögonblick kommer flickans mor tillbaka, upptäcker dotterns förehavanden och gör med ett ordentligt nyp i örat slut på detta originella korståg mot den lede fienden. Gråhårsmannen antar en oskyldig min men gör i alla fall ett för sök att medla. "Hon är ju bara ett barn. Och de där grobianerna kan minsann behöva bländas av det himmelska ljuset någon gång.”
Vid Szolnok passerar tåget Tisza, tyskarnas Theiss. Dess källsprång i Karpaterna och dess utflöde i moderfloden Donau ligger inte längre på ungerskt territorium, men Tisza har ändå förblivit det mest ungerska av vattendrag. "Den som en gång dricker Tiszas vatten, hans hjärta längtar åter dit”, säger ordspråket och även om detta vatten i dag inte ser alltför lockande ut, så är landet på dess ömse sidor Ungerns hjärta. I dessa nejder fann en gång magyarernas stamfäder, ryttarfolket från öster, vad de städse sökte under sin långa vandring längs stäppstråket från Ural till Centralasien; gräs, vatten och fria vidder. I dag är dessa vidder lagda under plogen, men även i sitt nuvarande kultiverade tillstånd har Alföld, det ungerska låglandet, något arkaiskt över sig. Bebyggelsen är en helt annan än i landet väster om Donau med dess många byar och småstäder. Här ser man sällan ett kyrktorn signalera by i annalkande men desto oftare ensamliggande gårdar, de flesta omgivna av den karakteristiska stäppbrunnen med sin väldiga vippstång, lik en mygga "som suger blodet av vår gamla jord”, för att citera Arany. Detta är den ungerska lågadelns klassiska domäner, denna sturskt patriotiska och mestadels kalvinistiska lågadel, som spelat en så av görande roll i Ungerns hävder. Det är inget fattigt land. Här växer ris, majs och hirs och för övrigt allt vad Ungern har av agrara rikedomar.
Läs även
Debrecen, Ungerns tredje stad, tar emot oss med en pampig nybyggd järnvägsstation framför ett torg med idel modern bebyggelse. Den gamla bangården och de kringliggande kvarteren förstördes av en fullträff under de svåra flyganfallen i januari 1944. Annars har Debrecen bevarat sin forna prägel bättre än de flesta städer, ja, en museiman förklarade för mig, att de flesta av stadens gator inte ändrats en meter på ett halvt årtusende! Man förstår det när man strövar omkring bland dessa ändlösa stråk av idylliska dvärghus, som kanske inte är särskilt gamla men som en gång ersatt andra ännu lite hopkrupnare och anspråkslösare krypin. Nästan alla stans monumentalbyggnader ligger samlade kring huvudgatan. Den heter i dag Vöröshadsereg utja, Röda arméns gata, men det är helt enkelt den gamla Piac utca, Torggatan, i lätt förändrat skick. Här hölls en gång i tiden de marknader som gjorde staden berömd vida omkring i Östeuropa.
Vid Kossuthtorget ligger Debrecens dominerande byggnad, Nagytemplom, den reformerta Storkyrkan. Debrecen tävlar med Genève om att vara kalvinismens andliga centrum. Nästan en fjärdedel av Ungerns invånare är kalvinister och huvudparten av dem hör hemma här på låglandet. I politik och kulturliv har de reformerta snarast varit inflytelserikare än landets katolska flertal. Till Kalvins lära bekänner sig en hel rad av Ungerns främsta söner och framför allt dess mest styvnackade patrioter. I dagens Ungern har den reformerta kyrkan givetvis stora svårigheter att brottas med, men det föreföll mig som om dess ställning vore något bättre än katolicismens, kanske beroende på att den har en mera rent nationell prägel. Storkyrkan är lika asketiskt inredd som alla andra kalvinistiska tempel. Här ses varken altartavla eller mässkrud, här är allt stram koncentration på Gud och hans ord. Det är på något sätt svalkande att sitta en stund och meditera i denna kyska miljö bland Alfölds svartklädda bondgummor, även om man ibland saknar alla de liturgiska "happenings” och den mindre disciplinerade fromhet som man möter i de katolska kyrkorna.
Bakom Storkyrkan ligger det berömda kollegiet, som fostrat så många av Ungerns begåvningar. Det är en hel rad ungerska kulturpersonligheter som mottagit avgörande intryck här i Debrecen och oftast just vid dess kollegium, landets mest frejdade reformerta lärosäte. Kollegiets roll i landets bildningstradition har numera övertagits av Kossuthuniversitetet. Universitetet, som har en starkt kalvinistisk prägel, är vackert beläget vid Nagyerdö, den stora tallmon, som är Debrecens stolthet och nästan ett exotiskt inslag i denna notoriskt skogfattiga slättbygd. Dess studenter dominerar inte bara kulturlivet utan också nöjeslivet i stan. De flesta av dem bor väl i studenthem, men tittar man in bakom fönstrens blomkruksidyller i grändernas små kåkar skymtar man ofta en spartansk studerkammare med akademisk kurslitteratur på bord och hyllor.
Men tempel, kollegium och universitet i all ära, vad vore Debrecen utan Arany Bika, Gyllene Tjuren? Med en imponerande fasad reser sig denna de materiella njutningarnas högborg på vederbörlig hedersplats vid själva Kossuthplatsen och alldeles intill Storkyrkan. Arany Bika är en jättelik labyrint av trappsteg och korridorer i tjurblodsrött, som trots sina dimensioner andas idel intimitet och värme. På min våning förkunnade ett anslag att "här arbetar en socialistisk brigad”, men inte ens den hade lyckats förjaga stämningen av gammaldags gemytlighet. Som alla äldre hotell i Östeuropa har det förstås sina bisarra egenheter. När jag första gången besökte toaletten till mitt rum fick jag plötsligt höra en välljudande kvinnoröst smeksamt gnola någonstans från trakten av badkaret. Badkaret visade sig dock inte innehålla några kvarglömda najader. Ljudet trängde in genom toalettfönstret. När sirensången tystnat kröp jag försiktigt upp och försökte titta in genom fönstret. Det visade sig att det i själva verket ledde in till ett annat toalettrum. Ja, varför inte? Läkarna brukar ju säga, att det inte är luften i sig själv som är bra för hälsan utan luftombytet.
Meen Gyllene Tjurens stolthet är givetvis dess matsal. Den är Debrecens verkliga centrum. Någon gång i sitt liv har snart sagt varje invånare i Debrecen besökt den, och för många är den en självskriven tillflyktsort undan den leda som då och då kryper fram ur den jättelika småstadens många sömniga skrymslen. Och den långväga resenären söker sig givetvis dit för att njuta av det berömda köket. Den ungerska maten är egentligen värd ett särskilt kapitel, men det vore förmätet av mig att försöka skriva det. Det sägs att den är den vitaminrikaste i hela Europa tack vare den allestädes närvarande paprikan. Jag är rädd för att den också är den kaloririkaste, ty de flesta av ungrarens älsklingsrätter simmar i fett. På Gyllene Tjuren åt jag ett oförglömligt mål kolozsvári töltött káposzta, Kolozsvárkåldolma. Där har det ungerska köket löst den gourmandiska knuten genom att i en och samma rätt tränga ihop alla sina läckerheter. Där saknades varken fläskkarré eller brynt fläsksvål eller grillad vitlökskorv för att inte tala om den kromosomkåldolma som gett rätten dess namn. Att sätta i sig en portion var något av en fysisk kraftprestation, låt vara en ovanligt njutningsfylld sådan.
Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv
Men det är inte maten som är Arany Bikas främsta attraktion utan dess vimmel av människor, dess ständiga växling av typer och temperament, hela denna äktungerska mikrokosm, där man om man bara sitter tillräckligt länge och tillräckligt ofta, kan lära känna snart sagt varje sida av den ungerska landsortens liv och leverne. Här spelar ett zigenarkapell folkmusik om dagarna och ett jazzband dansmusik om kvällarna. Här samlas män i staten, läkare, advokater, ingenjörer för att fira tjugofemårsminnet av sin studentexamen, hit kommer brudpar med sina anhöriga och studenter med sina kamrater och flammor. En åldrig jubilar, en liten gumma med svart huckle och filttofflor kommer in, ömt ompysslad av söner och svärdöttrar. Hon sjunger med i de gamla folkvisorna så att snibbarna på schaletten hoppar upp och ned. Då och då dyker det upp en bonde i uppåtvridna mustascher och kortstövlar och för med sig en fläkt från Alfölds byar och forna dagars marknadsglädje, när han sveper sitt brännvinsglas och snyter sig med en trumpetstöt.
Det var här på Arany Bika jag träffade Lájos och Arpád och deras muntra fruar Zsuzsa och Ibolyka. De var de vänligaste och gästfriaste av människor. Både Lájos och Arpád var tjänstemän i blygsamma befattningar, den ene vid järnvägen, den andre vid posten. De var ännu unga och långt ifrån obegåvade och hoppades att genom studier på fritid kunna svinga sig upp några pinnar på samhällsstegen. Men de erkände att det gick trögt och urskuldade sig med att de inte ville försumma hustru och barn. Kanske var det bara en del av sanningen. De var bägge representanter för en mjuk och förnöjsam livsstil, som på något sätt verkar svår att förena med kvällskurser och korrespondensstudier.
När Lájos och Zsuzsa måste bryta upp för att se till sin lilla dotter var det uteslutet att detta skulle innebära något avsked eller ens någon kortare skilsmässa. Arpád och Ibolyka och jag måste ovillkorligen följa med. Som äkta barn av sin stad bodde Lájos och Zsuzsa i ett litet envåningshus med köksträdgård. Våningen bestod av ett rum och tillbyggt kök. I den andra hälften av huset, också den omfattande ett rum och kök, bodde Zsuzsas föräldrar. Liksom i så många andra ungerska familjer bodde och levde generationerna tillsammans i endräkt och till ömsesidig glädje. Den kärlek Zsuzsas föräldrar skänkte sina barn och barnbarn kom också oss gäster till del i rikaste mått. Morfar visste inte hur väl han ville mig och mormor var visserligen ordknapp som få men hela tiden kände jag mig på något sätt omgiven av och innesluten i hennes omsorg. Hon sade alltid uram, min herre, om sin man, medan han kallade henne anyjuk, deras moder. Men värmen i deras ömsesidiga relationer kunde man inte ta miste på.
Läs även
Den starka tokajern och det alltför nitiska värdskapet bragte till sist Lájos på fall. Han somnade ifrån sång och skämt ute bland grönsakerna. Själv hade jag också en känsla av att det kunde vara dags att ge sig hem. Men denna tanke avvisades med förakt av Arpád och Ibolyka. Nu måste jag till varje pris vara deras gäst för resten av kvällen. Vi bröt upp efter att ha betygat Zsuzsa och hennes blida föräldrar vår tacksamhet. På vägen hann vi med att besöka en skolkamrat till Ibolyka, och två bröder och en arbetskamrat till Arpád. Vi var till sist en rätt stor och tämligen högljudd skara som anlände till Arpáds hem. Också här fanns det en äldre generation i huset, men denna gång var det farföräldrarna som dök upp. Farfar själv var en senig liten man med martialiska later. Han hade tjänstgjort vid gendarmeriet under den gamla regimen och var en man av bestämda åsikter, som han dock inte hade något emot att fukta med lite slivovitsa. Under första världskriget hade han tjänat i Debrecens husarregemente, det frejdade trettiotredje eller om det nu var det trettiosjunde. Jag förstod av sönernas blinkningar att de redan hört hans krigiska anekdoter till leda och när man bad mig berätta om Sverige grep jag begärligt detta tillfälle att göra även min stämma hörd. Jag var nämligen vid en sällsynt verbal vigör den där natten. Konjunktiver och optativer som en stackars främling annars bara använder vid högtidligare tillfällen och även då med ston bävan, producerade jag på löpande band. Vad jag hade att berätta om Sverige kom mina åhörare att häpna. Jag är rädd att mina landsmän skulle häpnat ännu mer. Det finns tillfällen i livet då bilden av vårt välfärdssamhälle måste träda tillbaka för ett Sverige av storvulnare stollighet. Detta var ett sådant.
Vi lämnade Arpád och Ibolyk och den krigiske Ernö bácsi i gryningen. Tupparna gol i alla väderstreck och vid soptunnan räddad sig en råtta i sista stund in un der planket undan huskattens klor. Det var en mindre manstark skara som anträdde återtåget, men knappast mindre högljudd att döma av alla förskrämda ansikten som spanade ut genom de små fönstren. Väl framme i innerstan passerade vi ett hus med en remarkabel minnestavla: Här bodde den svenske kungen Karl XII den 15 november 1714. På hotellet stötte jag på en morgontidig representant för den socialistiska brigaden. Vi hade ett lätt förvirrat samtal om Debrecen och Karl XII och nödvändigheten av att jag kom med middagståget till Budapest. Jag somnade in tungt förlitande mig på brigaden. Den bestod också provet med den äran. Jag kom med tåget. När jag såg Debrecen försvinna i fjärran kände jag mig både lättad och beklämd. Lättad över att vara på väg och beklämd av tanken att jag kanske aldrig mer skulle återse denna den gästfriaste av städer.
