”Huvudskurken” hade sina skäl att riva innerstaden
”Vi är många som varje dag ondgör oss över att Stockholms innerstad är så ful. Att man inte renoverade istället för att förstöra och riva. Huvudskurken var en politiker vid namn Hjalmar Mehr. Varför gjorde han som han gjorde? Hur lät hans argument?”
Jag har skrivit om den svenska rivningshysterin förr men utan att anföra Mehrs personliga argument, varför det kan vara värt att ta upp ämnet än en gång. Bakgrunden till den brutala stadsomvandlingen var det faktum att Sverige ännu på 1950-talet hade ett uruselt bostadsbestånd. Standarden var pinsamt låg, i synnerhet med tanke på att Sverige undsluppit världskrigen och inte var fattigt. Det fanns en stor vilja, som delades av politiker från alla partier, att riva det gamla och bygga nytt, och tack vare de goda tiderna saknades inte pengar att förverkliga visionerna.
Alltså fick stadsplanerarna och byggherrarna grönt ljus, med välkänt resultat för alla som sett en svensk storstad. Det öde som drabbade Klarakvarteren i huvudstaden, en del av den så kallade Norrmalmsregleringen, är bara ett av otaliga exempel. Till bilden hör också att städerna samtidigt förstorades genom anläggandet av nya förorter, flertalet byggda i modernistisk stil. Allt detta skulle sammantaget skänka människor en bättre, bekvämare och mer funktionell hemmiljö.