RecensionNya filmer
Dialog som får en att längta efter undergången
Otrendiga zombier och ett rollgalleri som påminner om pappfigurer när de pratar – Jim Jarmusch börjar likna en trött dinosaurie. ”The dead don’t die” består mest av slapp sketchhumor.
Indieikonen bakom ”Stranger than paradise”, ”Down by law” och ”Mystery train” fick visst blodad tand efter ”Only lovers left alive”, ett vampyrdrama med premiär samma år som ”True blood” avslutades. Inte för att Jim Jarmuschs lågmälda film gjorde anspråk på att vara lika sexig och rätt i tiden som Alan Balls tv-succé. Nej, det är ju töntigt att haka på trender. Och Jarmusch är cool, därav hans val att skildra vampyrer som vinylsamlande, rockbohemiska nostalgiker.
Zombierna i ”The dead don’t die” är nästan lika otrendiga. Denna gång skär sig dock Jarmuschs tidlösa coolhet med alarmerande samtidsmarkörer: Steve Buscemis rasistiska bonnläpp har på sig röd keps med texten ”Keep America white again”, klimatkunniga ungdomar framställs som jordens enda hopp – men dessa spår av verklighetsförankrad glöd släcks med rent trams.