RecensionVårens konstutställningar 2019
Abstrakt konst mellan stillhet och stökig lekfullhet
Under sin hundraåriga bana har det abstrakta måleriet hunnit med att spela mängder av roller och varit uttryck för olika positioneringar. Det vackra med samtidskonsten är att alla dessa tycks kunna samexistera. Konflikten har blivit abstraktionens livsluft.
Jag tittar på två nästan monokroma blå målningar av John Zurier och slås av hur materiella de är. Det är som om konstnären har haft bara just så mycket färg kvar som behövts för att nästan kunna täcka dukens yta. Mot mitten av målningarna är färgen täckande, men mot kanterna tycks den nästan ha trycks ut så att den underliggande duken först lyser igenom för att slutligen inte täckas alls. Det blir en kamp mellan två material, mellan färgens och dukens fysiska egenskaper.
Men när jag läser målningarnas titlar ser jag något annat. Den ljusblå heter ”Rain” (regn) och den mörkare ”Late fall” (senhöst). Här framträder en helt annan bild som har föga med färgens materialitet att skaffa men som handlar desto mer om detaljerade och poetiskt fenomenologiska reflektioner av olika tillstånd. Känslan av den sena höstens mörknande dagar och regnets blandning av kompakthet och lätthet. Jag flyttas drastiskt från målningens, från dukens realitet till hur konstnären har uppfattat och tolkat/översatt en situation. Från materialitet till poesi. Från lyhördhet till finstämdhet.