Bortom folkhemsskräck och förortsvampyrer
John Ajvide Lindqvists roman ”Låt den rätte komma in” framställs ibland som startskottet för skräckgenren i Sverige. I tvåbandsverket ”Svensk skräcklitteratur” visar Mattias Fyhr att den i själva verket lutar sig mot en synnerligen lång och rik om än ofta undanskymd tradition.
Kanske lika bra att börja där jag slutade senast. När den första delen av Mattias Fyhrs ”Svensk skräcklitteratur” kom ut 2017 skrev jag följande i en understreckare: ”En god litteraturhistoria är inte bara deskriptiv utan också performativ /.../: den gör sedan länge bortglömda texter relevanta på nytt och kastar nytt ljus över välbekant material genom att föra in det i nya sammanhang”. Och det var alltså min bedömning att Fyhr lyckades utmärkt med just detta. När han nu återvänder med den andra och avslutande delen i verket, ”Svensk skräcklitteratur 2” (Ellerströms), är det omdömet till stora delar intakt.