Illustration: Staffan Löwstedt
Illustration: Staffan Löwstedt

Det här kan Marcel Proust lära oss om döden

Hur sörjer man någon som plötsligt och oväntat rycks ifrån en? Emi-Simone Zawall går på spaning efter Marcel Proust och en författare som i hela sitt liv skrev om döden.

Emi-Simone Zawall
Publicerad

Den 21 november 1922 publicerades en notis i Svenska Dagbladet med den enkla rubriken: ”Marcel Proust död”. Det var ett telegram från Paris som meddelat saken och den franska litteraturen konstaterades därmed ha gjort ”en stor förlust”. För resten av världen var den knappast lika kännbar. ”Ett par av hans böcker ha nyligen översatts till engelska men i det hela har hans författarskap ännu icke trängt över Frankrikes gränser”, fastslog notisförfattaren strax före nästa notis på tidningssidan som larmade om hemska förhållanden i Blekinge: ”Råttutrotningen måste organiseras. Lagstiftning enda vägen att nå effektivt resultat.”

Att omvärlden inte var mer än måttligt berörd berodde inte bara på att Prousts litteratur var en i hög grad fransk angelägenhet. Hans stora romanverk ”På spaning efter den tid som flytt” hade vid hans död inte ens hunnit bli utgivet i sin helhet – det skulle dröja fem år till. I Sverige hade Prousts namn visserligen introducerats av tandläkaren och författaren Algot Ruhe i en lång artikel i Samfundet De Nios årsbok redan 1917, men den skara som händelsevis uppmärksammat detta var knappast stor. Först 1930 kom det första bandet på svenska, översatt av Sonja Vougt, sedan fick läsarna vänta ytterligare 52 år innan hela verket fanns att läsa i Gunnel Vallquists översättning. Vid det laget hade Proust inte bara trängt över Frankrikes gränser utan också in i människors hjärtan över hela världen och i en artikel i Dagens Nyheter (19/3 1982) kunde Claes Hylinger med självklarhet beskriva översättningen som ”det viktigaste som hänt vår litteratur”.