Digerdöden – inte så dödlig som det sägs
Pesten påstås ofta ha tagit livet av halva Europas befolkning. Men ny forskning som har spårat förändringar i kulturlandskapet genom att studera borrkärnor med pollen från sjöar och våtmarker ger en helt annan bild.
Senmedeltiden brukar beskrivas som en tid av kriser i Europa som banade vägen för samhällelig förnyelse. Från och med slutet av 1200-talet inträffade en rad naturkatastrofer, upprepad missväxt orsakade period av svält och långvariga krig förödde hela landsändar. Sedan kom den stora katastrofen i form av pestpandemin digerdöden (1347–1352). Många historiker har, på bräckligt källunderlag, antagit att digerdöden tog livet av så mycket som halva Europas befolkning under loppet av bara fem år. Det skulle i så fall motsvara omkring 50 miljoner döda européer. Därefter kom de regelbundet återkommande pestepidemierna under de följande århundradena, enligt den traditionella uppfattningen, att kraftigt hålla nere befolkningstillväxten. En hel del forskare, inte minst arkeologer, har emellertid betvivlat bilden av en allmän massdöd och ödeläggelse av Europa och menat att befolkningsminskningen snarare var i storleksordningen 20 procent än 50 procent. Något pålitligt sätt att uppskatta befolkningsminskningen, och hur den varierade geografiskt, har emellertid saknats.