Flykten till 1800-talet i samtidskonsten
I två nyöppnade utställningar beger sig samtidskonsten på tidsresa. Både Tommy Hilding och Christine Ödlund riktar blicken mot 1800-talet. Den ene mot de manér som då rådde i landskapsmåleriet, den andra mot en historisk solförmörkelse.
Tommy Hilding, ”Regale”, 2016, olja på duk.
Tommy Hilding, ”Skifte/Shift”, 2016, olja på duk.
Christine Ödlund, ”Daydarkness”.
Christine Ödlund, ”Madame”
Tommy Hilding känner vi framför allt som skildrare av det urbana landskapet. Och då särskilt förorten med miljonprogrammets anonyma bostadshus med tysta ytor mellan rätlinjiga huskroppar. Eller områden med industrier, lager och kontorshotell gränsande till snåriga skogar som tar vid där den detaljstyrda stadsplaneringen slutar. Det finns en sådan bild på Tommy Hildings aktuella utställning. En kraftstation med transformatorer och elledningar framför låga huskroppar, skogspartier och höghus som sticker upp bortåt horisonten. Det är en sedvanligt välkomponerad bild, typisk för Hilding. Fotorealistisk med skärpa och oskärpa, detaljerade partier och abstraherade ytor med rinnande färg. Ett måleri i rakt nedstigande led från Ola Billgren och Gerhard Richter.
Det som hänt är att ett Marcus Larson-landskap, med berg och brusande fors, målats in i nivå med horisontlinjen. Som om Hilding frammanat det 1800-talslandskap som skulle kunna ha funnits där och med detta ställt naturens otyglade kraft och skönhet mot det urbana landskapets linjära torftighet.