Svenskarnas bästa sagor är ingenting för barn
Råa, satiriska och erotiska skämtsagor är legio i den svenska folkliga berättartraditionen. Länge har man velat anpassa och polera berättelserna, men i det nya monumentala trebandsverket ”Folksagan i Sverige” presenteras de i oretuscherad form, ihop med ny forskning om hur denna sagoskatt samlades in.
Länge har den svenska folksagoforskningen varit försänkt i djup törnrosasömn. Inte i hundra år kanske, men gott och väl i femtio. Efter utgången av 1950-talet har det varit glest mellan de vetenskapliga insatserna på området. De avhandlingar i etnologi som har lagts fram i vårt land har kunnat handla om barnaföderskors berättelser, om att bli pappa, om maskulinitet bland norrländska skogsarbetare, om medeltidsveckan i Visby. Om allt möjligt, bara inte om folksagor. För dem har intresset varit obefintligt.