Peter Forsberg: ”Grinade när jag inte fick spela”
Peter ”Foppa” Forsberg är en av världens genom tiderna bästa hockeyspelare. Juniorreportrarna Ludwig och Alex intervjuade honom om karriären.
Foppa är en av världens bästa hockeyspelare genom tiderna.
"Innan "Mästarnas mästare" sprang jag 50-60 gånger för att komma i form. Jag var för tung, och man vill inte göra bort sig i tv."
Foppa i Tre Kronor.
Foppa är en av världens bästa hockeyspelare genom tiderna.
Foppa har vunnit nästan allt som går att vinna; två OS-guld, två VM-guld, två Stanley Cup, och blivit utsedd till NHL:s mest värdefulla spelare. Men det finns en vinst han saknar.
– Vi kom tvåa med Modo 1994. Så ett SM-guld saknar jag. Och kanske ett World Cup-guld också. De andra sex titlarna är jag nöjd med, säger Peter.
Han började spela hockey hemma i Örnsköldsvik när han var fem år. Då fick han följa med sin äldre bror Roger på en träning.
– Vi hade spelat lite hemma på gatan, och jag tyckte det var väldigt roligt. Sedan spelade jag hela tiden. Vi hade en isrink på skolan, och isrinkar bara några hundra meter hemifrån, berättar han.
Ludwig: Skulle du göra något annorlunda i ditt liv om du fick leva om det?
– Det var en bra fråga. Jag började spela för att jag älskar att spela hockey. När jag var yngre grinade jag nästan om jag missade en cup för att jag var sjuk. Ibland har det varit ett inrutat liv, men jag känner mig väldigt lyckligt lottad. Jag har fått spela hockey, tjänat mycket pengar och haft ett liv i rampljuset. Sedan har jag tre små barn, och en fantastisk fästmö. Jag är nöjd, även om det har varit mycket kämp och slit.
"Innan "Mästarnas mästare" sprang jag 50-60 gånger för att komma i form. Jag var för tung, och man vill inte göra bort sig i tv."
Foppa i Tre Kronor.
Alex: I vilken ålder bestämde du dig för att bli hockeyspelare och ha det som jobb?
– Egentligen var det inte förrän jag skrev på NHL-kontraktet, och då var jag 19–20 år. Då tänkte jag ”oj, nu blir det inget jobb hemma, nu får jag prova det här”. Innan det hade jag inte förstått hur bra jag var, och att jag kanske kunde leva på hockeyn.
Ludwig: Skriver du alltid autografer när fans kommer och pratar med dig?
– Ja, det gör jag 99,9 procent av gångerna. Det kan hända någon gång att jag inte gör det, men då är det en väldigt speciell situation, som att jag måste ta hand om något av mina barn till exempel. Jag vill vara en förebild, och så tänker jag på mig själv när jag växte upp – då ville jag ju ha autografer av spelare. Jag vill att folk ska tycka om mig, och sedan är jag en ganska snäll person som har svårt att säga nej. Jag tycker det tillhör en idrottares jobb att göra det.
Alex: Om du inte spelat hockey, vad skulle du ha jobbat med då?
– Då hade det nog blivit någon annan sport, fotboll eller innebandy kanske. När jag gick i skolan pluggade jag ekonomi och när jag växte upp ville jag jobba på bank. Jag tror jag hade jobbat på bank eller som brandman.
