RecensionNya romaner
Man blir proppmätt av Bouysses grymheter
Franck Bouysse har hyllats för sina romaner med överraskande slut. Men i ”Av ingen kvinna född” är Therese Eriksson redan för däst av berättelsens ondska för att kunna ta till sig den avgörande vändningen.
Varje roman som mot slutet vänder upp och ner på allt som läsaren dittills trott på, tar en stor risk. I ”Av ingen kvinna född” skruvar Franck Bouysse till det hela två gånger när romanen närmar sig sin upplösning. Den första (och största) twisten ror han nätt och jämnt iland; egentligen mot alla odds, men det funkar hyfsat. Därför är det besvärande att nästa intrigvändning kommer så tätt inpå, särskilt som den saknar riktig täckning i berättelsen. Det är en onödig, konstruerad manöver som mest ser ut som ett försök att skyla över den grymhet romanen tidigare vältrat sig i, med en slöja av hopp och ljus.
”Av ingen kvinna född” är en roman om en ung flicka, Rose, som vid fjorton års ålder säljs av sin far till en välbärgad godsherre med dolda avsikter. Hennes nedtecknade berättelse om sina upplevelser under tiden på ”slottet” med godsherren och hans åldrade moder, smugglas ut från ett mentalsjukhus och renskrivs av prästen Gabriel. Roses anteckningar är romanens stomme och fundament.