Klyschiga figurer man aldrig får nog av

I ungefär allt marknadsföringsmaterial beskrivs den här serien som ”en okonventionell kärlekshistoria” vilket är en sån sliten klyscha att den borde kunna komposteras vid det här laget. Men för en gångs skull stämmer det ändå. Det är inte unikt med berättelser där kärleken inte är romantisk, men de är klart färre. Samtidigt som den kärleken många gånger är både större och viktigare.

Häromdagen såg jag någon som skrev att oavsett om det handlar om romantisk, platonisk eller familjekärlek är det viktigaste alltid att man är i maskopi. In cahoots. I ”Rain dogs” är det just så, på gott och ont. Någonstans mellan Loranga-Mazarin-Dartanjang och mörka dokumentärer om sexhandel, droger och välfärdssamhällets kollaps, finns det utrymme för en liten bubbla maskopi. Det är inte alltid friskt och hjälpsamt, men nödvändigt. Vissa saker döljer man för ett barn, vissa saker döljer man för sig själv. Vissa saker måste man låtsas är en lek för annars orkar man inte.